ÅSIKT

Jonas Colting: Bra att de tuffa frågorna ställs

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Elitidrotten ska ställas till svars för de ideal den skapar

Dokumentärfilmen ”När hjältarna ljuger” gör ett försök att gå till botten med dopningkulturen inom finsk skidåkning. En dopningkultur som avslöjades inför öppen ridå i samband med skid-VM i Lahtis 2001. Då avslöjades större delar av det omhuldade finska längdlandslaget som fuskare, vilket i sin tur utlöste ett smärre nationellt trauma.

I filmen pekas också andra nationaliteter ut, och det insinueras att dopningen varit långt mer utbredd än att bara omfatta de finska åkarna.

I kvällens ”Uppdrag Granskning” fortsätter Janne Josefsson längs samma spår och lägger fram både resonemang och dokument som ska styrka de misstankarna.

Jag har ingen aning om hur det förhåller sig i sakfrågan men jag tycker att det är helt på sin plats att dessa frågor ställs! Och det är frågor som kan uppfattas som både hårda, anklagande och kränkande. Men det är precis vad som behövs i en tid då elitidrotten, som företeelse, behöver ställas till svars för de ideal som skapas och den värdekultur som hyllas. Inte minst är det på tiden att någon i Sverige ställer tuffa och berättigade frågor utan den blågula dimridå av naiv oskuld som sedan länge präglat våra egna idrottare. Ingen vill dra sina egna hjältar i smutsen men när alla korten ska ut på bordet så kan vi inte förvänta oss att svenska idrottsmän ska erhålla någon slags diplomatisk immunitet mot en kritisk granskning.

När proffscyklingens sista bastiljon i höstas föll ihop som ett korthus, så visade det sig med smärtsam tydlighet hur utbredd, accepterad och systematiserad dopningen varit bland både toppåkare och hjälpryttare. Den ena cyklisten efter den andra har sedan dess framträtt med erkännanden. Ändå är det få, om än någon, som undrar hur det kommer sig att svenska cyklister under samma dopninganfrätta era, kunde skörda mycket stora framgångar, i konkurrens med erkänt dopade cyklister.

De finska toppåkarna avslöjades som fuskare i samband med Lahtis-VM 2001. Ändå kunde svenske Per Elofsson faktiskt slå dem i ett lopp! Han vann dubbeljakten under det mästerskapet och slog både Mika Myllylä och Harri Kirvesniemi, med flera.

Är det för att vinnaren är svensk som inte svårare frågor ställs? För hur kan en ren skidåkare besegra en dopad skidåkare av världsklass?

Tror jag därmed att Elofsson var dopad? Nej, det gör jag inte. Men han var under den här perioden känd för att bo och sova i ett ”höghöjdshus”, som genom simulation av hög höjd stimulerar kroppen till att tillverka fler röda blodkroppar. Användningen av höghöjdshus har sedan dess näst intill upphört men inte förbjudits. Vilket i sig belyser hur otydliga gråzonerna mellan det tillåtna och förbjudna kan vara.

Hur verkligheten nu än förhåller sig så är det i högsta grad relevant att frågor ställs och att frågetecken rätas ut. Antingen är dopningen långt mer utbredd än vad vi tidigare trott och då är det hög tid för en idrottens sanningskommission. Eller så ger inte dopning de oövervinnerliga fördelar som vi tidigare trott. Och då ger alla rena vinnare, både tidigare och samtida, hopp för nästa generation elitidrottare.

Inte minst bör de här frågorna ställas i ett större sammanhang av idrottsliga och mänskliga ideal. Hur långt är man beredd att gå för att vinna? Hur hårt är man beredd att pressa sig? Var går gränsen mellan att förädla sina förmågor och att manipulera desamma? Och vilket pris är man som idrottsman beredd att betala? Både ur ett fysiskt, hälsomässigt och känslomässigt perspektiv.

En elitidrottares karriär är trots allt väldigt kort. Och efter karriären har man resten av livet kvar.

Jonas Colting