ÅSIKT

Du har svikit oss som är döva, Stefan Löfven

Debattörerna: Orimligt att arbetsgivare tvingas bekosta våra tolkar

Foto: THINKSTOCK/STEFAN MATTSSON
Vi är många som minns Löfvéns regeringsförklaring år 2014. Det är dags att sätta förklaringen i verket, skriver debattörerna
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Vi som skriver den här debattartikeln är en grupp studenter och yrkesarbetande döva, hörselskadade och med dövblindhet från hela Sverige.

Om och om igen har vi blivit svikna.

Efter åtta års styre av Alliansen, spirade en förhoppning hos oss efter valet år 2014. Kanske skulle den nya regeringen äntligen våga gå framåt och öppna upp arbetsmarknaden för fler. Nu närmar sig mandatperiodens slut.

När ett val närmar sig, känner vi ofta oro och uppgivenhet eftersom det kan innebära att ansvar för vår situation förskjuts till nästa mandatperiod eller nästnästa mandatperiod.

Vi är många som minns Löfvéns regeringsförklaring år 2014. ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. (...) Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa“. Det är dags att sätta förklaringen i verket.

Rätten till tolktjänst för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i arbetslivet handlar om något så grundläggande som att kunna försörja sig själv eller få arbete som motsvarar ens kvalifikationer.

Forskning bekräftar att döva inte får arbeten som motsvarar de kvalifikationer som finns. Möjligheten att göra karriär är få förunnat. Dessutom får vi inte alltid möjligheten att fullt ut utföra våra arbetsuppgifter som vi skulle vilja. Dessa är följderna av hur tolksystemet är utformat.   

Tolksystemet är sådant att arbetsgivaren står för kostnaderna för tolkning när det rör sig om utförande av arbete. Kostnader som inte kan anses som skäliga för en arbetsgivare att bära.

En tolkanvändande anställd kan kosta lika mycket som flera anställda, vilket innebär att vi alltför ofta blir bortvalda och dessutom på en helt laglig grund.

Det är enormt förnedrande att vara helt utlämnad åt arbetsgivarens givmildhet. Vi tvingas oroa oss för hur vi framställer oss och våra behov under arbetsintervjun eller vilka frågor vi kan få om vår tolkanvändning. Eller kanske om vi vill bli chefer och därigenom behöver leda arbetsplatsträffar och andra möten. Då kostar vi ännu mer.

Det enda som det offentliga står för vid utförandet av arbete är arbetsplatsträffar där tolkanvändare är passiva mottagare av information. Det visar dessutom på en förlegad syn på yrkesarbetande tolkanvändare.

I dag behöver vi tolkanvändare även vända oss till olika aktörer, till exempel Arbetsförmedlingen för pott till fortbildning och landstinget för bokning av tolkning på arbetsplatsträffar, i stället för till en enda aktör som har ett samlat ansvar och även kostnadsansvaret.

I bästa fall har arbetsgivaren råd att stå för en del av tolkkostnaden, men det är oerhört ovanligt.

Våra nordiska grannländer har funnit olika lösningar i frågan om tolktjänst i arbetslivet. Danmark har till exempel pott på 20 timmar för en tolkanvändare i veckan, som används olika mycket av olika tolkanvändare beroende på arbetsuppgifter.

Om andra nordiska länder har kunnat finna en lösning, så kan även Sverige och vår regering och riksdag.

Frågan om tolktjänst i arbetslivet har stötts och blötts många gånger under årens lopp i form av utredningar och lagförslag utan resultat. Detta till trots att intresseorganisationer och flera större myndigheter pekat på och tydliggjort problemet och dessutom presenterat lösningar.

Vi vill nu ha en gemensam ingång för tolktjänst i arbetslivet och framförallt att kostnaden bärs av det offentliga.

Frågan är bara om den politiska viljan finns.


Isabella Hagnell, juriststudent
Daniel Westermark, juriststudent
Åsa Henningsson, projektledare
Hanna Sejlitz, generalsekreterare
Daniel Littorin, redovisningsekonom
Ingela Jacobsson, ombudsman och handläggare
Bülent Yalcin, teckenspråkslärare
Kristina Bengtsson, arbetshandledare
Kristofer Peterson, projektingenjör
Isabel Ekman, student i statistik
Erik Akervall, producent och regissör
Johanna Lundström, undersköterska
Petra Eklund, kommunikatör
Eva Norberg, socionom, folkhögskollärare och dövtolk
Daisy Olvhöj Kirkegaard, stödassistent
Tobias Engström, miljö- och hälsoskyddsinspektör
Johanna Carlsson, medicinteknisk ingenjör
Stefan Svernhagen, lastbilschaufför
Viktor Jäderlund, illustratör
Erdem Akan, socionom och uppdragsansvarig
Eva Samuelsson, re/habiliteringsassistent med spetskompetens
Isabel Engwall, kreatör
Gustav Lindahl, konstruktör
Anneli Örlegård, specialpedagog
Pia Johnsson-Sederholm, utvecklingsingenjör
Mimmi Granat, översättare
Karin Granlund, socionom och samordnare
Pontus Högberg, student i ekonomisk historia
Mattias Hellöre, egenföretagare och ingenjörstudent
Elin Axelsson, legitimerad grundskolelärare
Malin Winther, beteendevetare
Gülcan Coban, idrottslärare och student
Fredrik Ljungholm, kock
John Malmlund, applikationstekniker
Mats Jonsson, universitetsadjunkt
Åsa Ulemark, lärare
Madeleine Sandström, beteendevetare och folkhögskollärare
Christoffer Fleur, trycksakproducent
Felicia Ferreira, socionom och egenföretagare
Fredrik Öller, fritidsledare
Anna Söberg, habiliteringsassistent
Susanne Hagelin, förskollärare
Annett Rosenlind, äldrevägledare
Niklas Wanjura, TV-producent
Tina Söderberg Gustafsson, lagerpackare och maskinoperatör
Hajan Jabar, organisationssamordnare
Antonia Rodrigues Da Silva, inslagsproducent och reporter
Carolina Ekström, socionom
Anna-Lena Olehn, socionom
Sara Domström, butiksbiträde
Emma Westermark, biomedicinsk analytikerstudent
Johanna Björck, miljöinspektör
Mia Modig, projektledare
Patrik Nordell, konsult
Alexandra Royal, lagledare och lärare
Rebecca Jonsson, ämneslärarstudent
Binesh Boromand, arkitekt
Emelie Frost, socionom
Emelia Nilsson, socionom


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM