ÅSIKT

Juckande bög ger felaktig bild

DEBATT

I morgon är det dags för den årliga Pridefestivalen i Stockholm.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Som med åren blivit en prestigefull tillställning som hyllar bögar, flator och transor. Men STEFAN MOBERG, själv homosexuell, är inte så imponerad.

Eftersom Pride inte lyckas förmedla bilden av att de flesta homosexuella faktiskt är vanliga Svenssons.

– Jag vill inte att ”vanligt folk" ska tro att vi alla är läderbögar som dansar till discomusik och är piercade överallt.

Foto: LÄDERBÖG INGEN NORM Hysterin kring Pridefestivalen förmedlar en skev bild av homosexuella. Deras vardag är lika ”tråkig” som vanliga Svenssons, men det är först när bilden av den ointressanta vardagen får utrymme som homosexuella skulle kunna få mer acceptans som ”vanliga människor”, anser Stefan Moberg. ”Vi är inte så extrema som många tror”, skriver han.

Så var det dags för årets Pride festival.

I år har Pride släpat dit Caroline Krook. Herregud! Vad sker nästa år, kanske någon höjdare för nationaldemokraterna kan komma och tala. Som vi kanske kan tro att vi ska omvända bara för att vi visar upp oss som vi är, i en inhägnad bur uppe i en park på Söder en gång om året.

Hur kan man vara så naiv att tro att man ska få upp ögonen på personer som lyder, lär och hänvisar till en bok (bibeln) där händelser skett för tusentals år sedan? Dessa inledningstal sköts år efter år av personer som bara är ute efter publicitet för sitt eget egos skull och i syfte att vinna popularitet. Vad gör dessa personer för oss timmen efter talets slut? Inte ett skit!

Mona Sahlin, som också hon invigningstalat, släpar sig runt Stockholms gator under Paraden, men sen– har hon lyckats med att få Kyrkan att acceptera vår mänskliga rätt att gifta oss? Dra in alla statligt och andra bidrag till Kyrkan tills den accepterar alla människors lika värde och mänskliga rättigheter.

Pride är annars för många ett utmärkt tillfälle att ta sig till Tantolunden och innanför staketen träffa likasinnade, se att helt vanliga människor är HBT:are, unna sig att vara sig själv och identifiera sig med andra i samma sits, ett bra första steg mot att komma ut. Men av dom cirka 15 000 personer som besöker Pride (en gissning), av de cirka 900 000 personer som utgör de 10 procenten av Sveriges befolkning som är HBT:are, kan man ifrågasätta vilken bild Pride förmedlar.

Eftersom uppslutningen inte ens uppgår till 10 procent av oss HBT:are. Och är det så här vi vill ha det, inlåsta i ett hägn, jag trodde år 2004 att vi kommit bra mycket längre än att få tillbringa några dagar per år tillsammans med liknande ”raser”. Nej, jag vill i alla fall inte att ”vanligt” folk ska få den bild av oss som massmedia visar upp under Pridedagarna: flärdfulla transor i glitter och paljetter, insmorda unga, muskulösa killar i minimala stringkallingar juckandes i takt till discomusik, ”läderbögar” med extrema ringar och piercingar i både det ena och det andra, flator som mer eller mindre ser ut som killar, fjolliga killar som pratar överdriven östermalmska med iiiiiiin som överdrivits i absurdum?

Är det HBT-normen? Är det så vi vill att ”Svenssons” ska uppfatta oss HBT:are?

Men att visa en vanlig vardag för oss HBT:are är ju inte intressant för den är lika tråkig som en vanlig heterovardag. Men först när den bilden får utrymme, först då kanske vi skulle kunna få mer acceptans för oss som ”vanliga människor”, att vi inte är så extrema som många tror, att vi faktiskt är människor.

När vi når dit och får ”vanligt folk” att inse att Pridefestivalen just är bara en fest och inte representativt för hur vi lever i vardagen, då kan vi nog ta bort dom-och-vi- normen. Först då kan vi bli en del av Svenssons vardag, även på arbetsplatser och fritid.

Stefan Moberg , debattör boende i en mellanstor stad i Sverige