ÅSIKT

Fängelserna skapar farliga människor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De förrymda fångarna från Kumla är fortfarande på fri fot. Hur gör man för att förhindra fler rymningar? Ska fängelsepersonalen få ha vapen? Ska vi bygga högre murar? Nej, tycker AnnBritt Grünewald, f d anstaltschef på Österåkersanstalten.

”Den humanistiska nedrustningen av kriminalvården kommer att skapa nya, farliga människor”, skriver hon.

Foto: lasse allard
mer pengar till rättsväsendet Det är klokt av statsministern att föra över pengar från försvaret till rättsväsendet, skriver AnnBritt Grünewald.

”En rymning då och då är väldigt befrämjande för ett bra klimat på anstalten”, sa en gång en av de legendariska anstaltschefer som fanns förr i tiden. ”Fångarna blir alltid på så gott humör”, sa han. Sådant kunde man säga under den tid då våra fångar nästan uteslutande bestod av en grupp socialt utslagna människor som vi brukade kalla gråtjuvar. Många av dem hade ett väsentligt bättre liv i fängelset än de hade på utsidan. Vi visste att även om fängelseportarna skulle öppnas, skulle de flesta ändå stanna kvar. Det fick jag belägg för när jag för 30 år sedan kom till Hällbyfängelset för att vikariera som anstaltschef.

Den stora porten i muren var borta på reparation och i dess ställe fanns en Amsanställd person som vaktade hålet i muren mellan klockan 8 och 5. Resten av dygnet var det bara att promenera ut. Under de tre månader jag arbetade där rymde ändå ingen. Inte en enda trots att det var en strålande sommar vilket alltid brukar locka åtminstone någon till rymningsförsök. Jag antar att ett av skälen var att det liksom inte var någon sport att rymma från ett fängelse utan port. Ingen utmaning. I dag har vi ett annat samhälle och fångar med helt andra typer av problem.

60-talet, som ju varade till 1975, präglades av en tolerant männi-skosyn, humanism och en allmän optimism. Inga tappade sugar förhindrade uppbygganden av behandlingshem och behandlingsprogram. Vi anställde kvinnliga vårdare på mansanstalter och drog i gång det så kallade Österåkersprojektet för drogfrihet för narkotikamissbrukare i början av 70-talet. Totalt fanns det ett tjugotal livstidsdömda på våra fängelser. I dag har antalet stigit till det mer än femdubbla. Trots att antalet mord i landet inte ökat. Det säger professor Leif G W Persson och han är ingen man för överdrifter.

Vad som hänt sedan denna med dagens ögon idylliska tid är att en upptrappning har skett både från brottslingarnas och från samhällets sida. I takt med den kraftigt ökande vapenförekomsten och våldsanvändningen har samhället svarat med en utbyggd repression och kontrollapparat. Ingen kan påstå att detta varit särskilt framgångsrikt, vilket den senaste men sannolikt knappast sista rymningen från landets säkraste fängelse Kumla har visat.

Samtidigt som många miljoner kronor har satsats på teknisk utrustning, radaranläggningar, larm-anordningar och annan statisk säkerhet, har personaltätheten mins-kats så att den osynliga muren mellan personal och intagna på de flesta anstalter i dag är oöverstiglig. 90-talets besparingar krossade flera välfungerande behandlingsprogram och narkotikan flödar fritt nästan överallt. Den programverksamhet som utvecklats i olika länder med vetenskapliga metoder och utvärdering finns i dag huvudsakligen i olika byråkraters bokhyllor.

Anstalter har lagts ner vilket medfört en konstant överbeläggning som pressar både personal och intagna till bristningsgränsen. En av mina sagesmän – en mycket erfaren fånge med trettio års anstaltsvistelse bakom sig – sa häromdagen: ”Det är hemskt nu AnnBritt. Det blir en stjärnsmäll här när som helst. Och personalen låser in sig. De är lika rädda som vi.”

Den hopplöshet som skapas när det inte finns någon möjlighet att få hjälp med sina problem, inte finns en enda anstalt som kan garantera drogfrihet och de mest kriminella tillåts dominera normsystem och kultur bland våra fångar, den kan inte hanteras med repression. Farliga fångar ska självklart inkapaciteras för att skydda andra. Men det är min erfarenhet att den gruppen även i dag är väldigt liten. De allra flesta är socialt och psykiskt skadade människor som går att motivera till att ta tag i sina liv, ta ansvar för sin egen situation och leva på ett hederligt, anständigt sätt. Fångar är inte annorlunda än vi andra. Deras drömmar är desamma som våra: röd stuga på landet, fru, barn, hund och bra relationer med familjen.

Den grupp som drivs av att ha mycket pengar, kunna supa på Stureplans restauranger och köra omkring i dyra bilar får mycket uppmärksamhet i massmedia. Men de är få. Och den period i deras liv som den sortens liv utövar dragningskraft är kort.

Antingen dör de tidigt av olika skäl, sitter mestadels inne eller tänker om. Däremot kommer den humanistiska nedrustningen av kriminalvården att skapa nya, farliga människor. Därför är det klokt av statsministern att föra över pengar från försvaret till rättsväsendet. Frågan är bara om de välbehövliga resurserna kommer att användas till dyrare och mer avancerad teknik eller om något kommer att satsas på en kriminalvård med dynamisk säkerhet bestående av god social kontroll och effektiva behandlingsprogram.

AnnBritt Grünewald (F d anstaltschef för Österåkersanstalten)