ÅSIKT

Vår Levi dog – men nya liv kan räddas

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Björn och Josefine: Vi måste börja prata om minskade fosterrörelser

Foto: I Sverige dör 450 ofödda barn varje år efter graviditetsvecka 22. Debattörerna menar att med rätt information skulle flera av de här barnens liv gå att rädda.

DEBATT. Varje dag dör mer än ett barn efter graviditetsvecka 22 i Sverige. Vår son Levi är ett av alla dessa barn.

Vi vet därför allt för väl vad det innebär att förlora ett ofött barn.

Vi har suttit i ett förlossningsrum i timmar med ett barn som inte längre lever.

Vi har förklarat för hans syskon att han finns, men inte här hos oss. Att han alltid funnits, men aldrig kommer få finnas hos oss. Inte på riktigt.

Och fortfarande får vi beskriva vi för dem hur han ändå alltid har en plats i vår familj.

Levi dog två veckor innan fullgången graviditet. Kvällen innan var han full av liv och oron för att rörelserna minskat senaste veckorna kändes just då mindre.

Barnmorskan hade ju lugnat oss. De lugnande ord vi fått om hur normalt allt var ekade i våra huvud.

Dagen efter fick vi veta att Levis hjärta inte längre slog.

I Sverige dör 450 ofödda barn varje år efter graviditetsvecka 22, på fackspråk kallas det intrauterin fosterdöd.

Vi menar att med rätt information skulle flera av de här barnens liv gå att rädda.

Sedan 2012 har det varit känt att ett minskat rörelsemönster hos barn under graviditeten kan vara ett tecken på att det finns problem som behöver aktiv vårdinsats.

Studier har visat tydliga kopplingar mellan minskade fosterrörelser och att fostret senare dör i magen.

Ändå säger många kvinnor vi frågar att de aldrig fått information från sin barnmorska om vad det innebär eller hur de ska agera om de upplever en oro för att rörelserna avtagit. I vår undersökning svarar 75 procent av de tillfrågade mammorna att deras barnmorska aldrig valde att informera om minskade fosterrörelser.

Vår son dog åtta månader innan man beslutade sig för att minskade fosterrörelser inte var normalt.

Det betyder att det under flera år funnits en medvetenhet om vikten av att vara vaksam på barnets rörelse i magen under hela graviditeten i sig, och under slutet av graviditeten i synnerhet.

Ändå säger alltså nästan 75 procent av de tillfrågade i Barnuppropets undersökning från hösten 2015 att barnmorskan aldrig själv valt att informera om minskade fosterrörelser.

I mer än hälften av alla fall fick den gravida aldrig någon information från barnmorskan över huvud taget. Istället säger hälften av de tillfrågade att deras främsta informationskälla var internet. Bara 15 procent anger barnmorskan som sin främsta informationskälla.

Vi ser det som ytterst alarmerande att mer än hälften av de patienter som står under ett vårdgivaransvar väljer att använda sig av internet som främsta informationskälla, i stället för att få informationen från sin vårdgivare.

Och vi ställer oss frågan: vem bär ansvaret för att rätt information når de som mest behöver den mest?

Kanske kan en anledning till att så få av kvinnorna uppgav sin barnmorska som främsta informationskälla vara att 40 procent av dem anser att barnmorskans information inte var korrekt.

Värre blir det när mer än en tredjedel av dem som sökt vård för sin oro baserat på att rörelserna minskat inte upplevde att de fick korrekt behandling.

Det har länge funnits en myt inom mödravården när det gäller minskade fosterrörelser, man har ansett att det var helt normalt under slutet av graviditeten och gett skäl som att det är trångt, att barnet vilar inför förlossningen.

Nu vi vet annorlunda. Vi anser att det inte längre går att hålla fast vid myten. Det är oroande att kvinnor fortfarande uppger att vården normaliserar en indikation på ohälsa hos ett ofött barn och väljer att arbeta vidare med ett tänk som för länge sedan borde försvunnit.

Vi lever varje dag av våra liv utan vår son, precis som mer än en familj om dagen också gör. Varje dag, året runt.

Vi vill inte att fler ska behöva uppleva samma sak, men då måste det ske flera saker inom vården.

Vi måste börja prata om minskade fosterrörelser på ett strukturerat och patientsäkert sätt.

Björn Jadeblom

Josefine Jadeblom

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.