ÅSIKT

Jag firar Pride – trots förbudet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

EU-parlamentarikern Christofer Fjellner på plats i Vilnius

Foto: Christofer Fjellner.

VILNIUS. 2006 deltog jag i Pridefestivalen i Polen. Den gjorde ett stort intryck på mig. Jag minns att jag upplevde att motdemonstranterna var väldigt många fler än vi fredliga Pridebesökare, även om så inte var fallet. Aggressiviteten hos dem som hade kommit dit för att de inte tycker att människor med en annan sexuell läggning än deras har rätt att visa sin kärlek öppet var extremt hotfull.

Polen är tyvärr inte ensamt, situationen ser liknande ut på flera håll inom EU. I en tredjedel av medlemsländerna har Pridefestivalen stött på stora problem. Antingen har den helt enkelt inte varit möjlig att arrangera, eller så har den kantats av våld och trakasserier.

Fredliga Pridebesökare har mötts av motdemonstranter beväpnade med flaskor, molotovcocktails och tårgas. I flera fall har försök att arrangera festivalen även stött på hårt motstånd från myndigheterna. I Lettland år 2008 fick Pridearrangörerna exempelvis höra av Rigas statsfullmäktige att alla offentliga parker var uthyrda, hela sommaren.

I Litauen skall Pridefestivalen för första gången hållas idag – men det var nära att den aldrig blev av. För bara ett par dagar sedan meddelades att den litauiska riksåklagare överklagat beslutet att tillåta Pride med motiveringen att den kunde utgöra en säkerhetsrisk. Detta svek mot demokratiska rättigheter gjorde dock att det kändes minst lika angeläget att ändå åka hit, till Vilnius. Under resan hit nåddes jag av det oerhört glädjande beskedet att festivalen trots allt tillåts, efter alla turer hit och dit. Litauens högsta administrativa domstol bestämde sig i sista sekund för att stoppa förbudet.

Den situation vi ändå ser i vissa medlemsländer inspirerade mig till att sammanställa utställningen "27 pictures of Pride", som visar bilder av Pridefestivaler från hela Europa. Med tomma ramar från de länder där Pride är omöjligt eller rentav olagligt att genomföra blir det tydligt att de som skiljer ut sig från mängden i dagens Europa inte är de homo- och bisexuella som i en parad vill manifestera sin kärlek. Det är istället de som försöker hindra paraden med våld och trakasserier.

Ibland uppges religion som en orsak till varför motståndet mot homosexualitet är så starkt i vissa länder. Men låt oss inte lura oss själva. Detta handlar inte om religion, och heller inte om en uppdelning mellan länderna i nord och syd. Varför skulle i så fall Spanien, Grekland och Italien hålla fantastiska folkfester i Prides namn, medan några av de värsta hatbrotten som inträffat under Pridefestivalerna har skett på andra sidan Östersjön?

Oavsett orsakerna är yttrandefriheten och rätten att demonstrera fundamentala i ett demokratiskt samhälle. Och att man i flera av EU:s medlemsstater kränker dessa rättigheter bara för att de som vill utöva dem är homosexuella är givetvis oacceptabelt.

Denna mörka bild till trots så finns det faktiskt ljuspunkter. Flera av de länder som tidigare förbjudit Pride har efter internationella påtryckningar de senaste åren ändrat hållning, och Pride arrangeras numera framgångsrikt i de flesta EU-länder. Påtryckning från bland annat Sverige har gjort skillnad. Men det räcker inte med påtryckningar. Vi måste bidra till att i grunden förändra värderingarna i majoritetssamhället. Det är därför jag som enda svensk europaparlamentariker har rest till Vilnius idag. Jag är här för att delta med min utställning "27 pictures of Pride". Och jag är glad över att se hur många andra som också tagit sig hit. Låt oss hoppas att Pridefestivalen nu blir en härlig folkfest i Vilnius, precis som den är i Stockholm.

Christofer Fjellner

EU-parlamentariker (M)