ÅSIKT

Jag är 31 – varför skulle jag förtidspensioneras?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Försäkringskassan föreslog förtidspension – idag är debattören egenföretagare

Foto: Foto: THINKSTOCK
Se till de funktionsnedsattas styrkor i stället, skriver debattören.

Säg mig var du bor så ska jag säga hur stor sannolikhet det är att du får en funktionsnedsättning.

Lite grovt förenklat så är det faktiskt så – det är orten du bor på som avgör hur stor risken är att du registreras som funktionsnedsatt. Det varierar så mycket som mellan 1 och 10 procent beroende på ort. Det är märkligt. Men samtidigt inte så långsökt.

Min egen erfarenhet av myndigheters bemötande av mig som funktionsnedsatt är tyvärr inte särskilt ljus.

Förutom en sjukdom i tonåren som medför att jag är rörelsehindrad, förelåg inga hinder för mig att yrkesarbeta som ung vuxen. Åsynen av rullstolen fick däremot arbetsförmedlaren att krasst konstatera: ”Jag har ett jobb på en återvinningsstation, där kan du få skruva isär gammal elektronik.” En praktikplats utan vare sig egentlig lön eller framtidsutsikter. Det motsvarade inte alls mina ambitioner. Handläggaren på Försäkringskassan var inte bättre: ”det enklaste skulle vara om du fick en förtidspension.”

Jag valde i stället att gå min egen väg och är nu egen företagare sedan fem år. Men hade jag lytt råden hade jag i dag alltså levt som förtidspensionär.

Jag kan därför inte låta bli att undra hur många andra som, liksom jag, tidigt fått höra att de tillhör en grupp som samhället inte förväntar sig något av. Hur många rekommenderas låtsasjobb eller förtidspension, i stället för att erbjudas hjälp som faktiskt hjälper?

Av den miljon med egen upplevd funktionsnedsättning som finns har drygt hälften, 525 000, en nedsatt arbetsförmåga. Hela 72 procent av dessa står utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Med subventionerade ­anställningar inkluderade är fortfarande 50 procent arbetslösa. Och om man tar bort de med allra störst svårigheter står 211 000 personer med nedsatt arbetsförmåga helt utan jobb.

Den rådande glaset är halvtomt-mentaliteten påverkar ­inte bara enskilda människors utveckling, utan hela samhället, negativt. Det passiviserar och motverkar alla de goda intentionerna i ett demokratiskt samhälle om allas lika värde.

Det finns dock en ljusning. I kommuner med bättre företagsklimat upplever färre att de har en funktionsnedsättning, och de subventionerade anställningarna är färre. Vad som är avgörande är att det finns en länk mellan företag och arbetssökande.

Här skulle det vara intressant att se om någon annan skulle kunna göra Arbetsförmedlingens jobb bättre.

Varför inte låta specialiserade arbetsförmedlare med kunskap om de personer som de ska hjälpa att hitta jobb ta över den förmedlande delen av myndighetens arbetsuppgifter? På så sätt får den arbetssökande själv möjlighet att välja den förmedlare som har bäst förutsättningar att hjälpa till med ­arbetssökandet och slipper därmed bli runt slussad på olika myndighetsavdelningar.

I stället för att efterlysa symboliska programledare i rullstol ­eller ytterligare anpassningar av arbetsplatser är det hög tid att politiker öppnar arbetsmarknaden för fler med funktionsnedsättning.

Också den med en mindre produktivitetsnivå bör sporras att bidra och utveckla det han eller hon kan. Det handlar om att se till våra styrkor i stället för till våra svagheter. Det vore en verklig vinst för såväl funktionsnedsatta som samhället i stort.

Jonas Gustavsson

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle