Rättsväsendet okunnigt om hedersvåld

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2011-06-17

Debattören: Oacceptabelt att domstolarna köper de unga sönernas bekännelser

De numera misstänkta föräldrarna till sonen som tog på sig och fängslades för mordet på Abbas Rezai. Här efter rättegången i Göta hovrätt 2006.

När Abbas Rezai mördades tog hans flickväns unge bror på sig mordet och dömdes för det. För alla oss med rötter från Mellanöstern var det obegripligt att det svenska rättsväsendet så lätt köpte versionen om att sonen i familjen hade agerat ensam.

Efter de uppmärksammade morden på Sara Abed Ali i Umeå, Pela Athroshi i irakiska Kurdistan och Fadime Sahindal i Uppsala borde rättsväsendet känna till att hedersmord som regel planeras av hela familjen. Det är familjerna som planerar och mördar men det är ofta de yngre sönerna som får ta på sig ansvaret.

Det är ovanligt att unga män vågar förråda familjen genom att berätta sanningen. Därför var det mycket viktigt att Riksåklagaren beviljade resning i målet. Den nya rättegången sänder en signal till familjerna att det inte längre är säkert att lägga skulden på de yngre sönerna.
 

Vi vet inte vad som fick den unge mannen i det nu aktuella fallet att ta tillbaka sitt erkännande, kanske fängelsetiden spelade en roll, men det han har gjort är modigt. Bland släktingar och landsmän både i Sverige och Afghanistan är det stor risk att han fördöms och isoleras som förrädare för att han har svikit sina föräldrar.

Mordet på Abbas Rezai visar att det inte enbart är unga kvinnor som lever under hedersförtryck-et, utan att även många unga män drabbas av samma förtryck. En del tvingas agera väktare och i extrema fall begå våldshandlingar. Andra tvingas in i arrangerade äktenskap och inordnas i ett liv som föräldrarna bestämt. Även detta förtryck måste bli känt.

Något som det också talas alltför lite om är kvinnornas aktiva roll i hedersförtrycket. I medierna framställs ofta hederskulturernas män som hemmets onda härskare. En vanlig föreställning om hedersvåld är att flickor kuvas av bröder som kontrollerar och pappor som hotar och slår.
 

I verkligheten har mödrarna ofta en stark ställning i hemmet och är ofta de som främst hindrar döttrarna att leva ett självständigt liv. För en utomstående kan mammornas psykologiska förtryck vara svårt att se, men tusentals flickor hålls på mattan av sina mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: ’Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?’ Det kan vara ännu svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.

Mödrarna gråter inte av elakhet, utan följer sociala normer och räknar med att deras döttrars framtid ligger i ett bra gifte. I de fall då familjekonflikter leder till att en dotter mördas av en manlig släkting har mördaren ofta stöd av de gifta kvinnorna.

Ett annat problem är att det i de olika etniska grupperna finns starka krafter som inte vill att problemen i den egna gruppen ska blottas i det svenska samhället. De kvinnor och män som ändå vågar berätta om förtrycket betraktas som förrädare och svikare av landsmän som anser att den smutsiga byken inte ska tvättas offentligt och att svenskar inte behöver få veta allt.
 

Inställningen påminner mycket om de reaktioner som mötte arbetarförfattarna på 1930-talet. På den tiden ansåg många att proletärförfattarna förrådde sin klass genom att skriva så osminkat och utelämnande. Nu i efterhand vet vi att de verklighetsbaserade skildringarna bidrog till att samla arbetarrörelsen till en gemensam kamp mot orättvisorna.

Så många år efter det första uppmärksammade hedersmordet i Sverige och de som har följt därefter är det inte acceptabelt att domstolar så lättvindigt köper de unga sönernas bekännelser. Rättsväsendet måste leta efter bevis där de kan förväntas finnas – i släkten.

Cheko Pekgul