ÅSIKT

Yttrandefrihet är viktigare än din privata sfär

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Torbjörn Tännsjö: Vi måste våga visa oss som vi är

Foto: Foto: LASSE ALLARD
”Behöver vi allt detta skydd för vår personliga integritet,” undrar debattören.

Uttryck som personlig ”integritet” och det ”privata” ges olika innebörd i olika traditioner. Gemensamt för dem alla, som jag skriver i min bok ”Privatliv”, är dock föreställningen att individen ska kunna gömma sig undan omvärldens blickar.

Det innebär att skyddet för det privata är problematiskt. Det kommer i konflikt med centrala värden. Då den rike gömmer sina miljoner i skatteparadiset försvåras en rättvis beskattning. Då kapitalisten skyddar information om sitt företag förhindras demokratisk insyn och de arbetande fråntas möjligheten att få kunskap om den egna arbetsplatsen. Då övervakningskameror förbjuds försvåras brottsbekämpning. Då medicinska register omgärdas med krångliga regler om samtycke försvåras medicinsk forskning. Då jag vill kontrollera den offentliga bilden av mig själv, och ges juridisk möjlighet att göra detta genom lagar om ärekränkning och förtal, inskränks yttrandefriheten.

Behöver vi allt detta skydd för vår personliga integritet? Varför vill vi gömma oss?

Vissa har något att dölja. Dit räknar jag brottslingarna och alla de förslagna kapitalister som vill göra sina affärer utan offentlig insyn.

Men vi andra, varför vill vi gömma oss? Jo, vi är rädda för övergrepp från olika slags överhet. Vi är rädda för en säkerhetspolis, som kan förfölja oss trots att vi är hederliga medborgare, vi är rädda för bolag, som kan förvägra oss försäkringar om de får tillgång till känsliga genetiska uppgifter om oss.

Vår rädsla är begriplig. Men i många fall är det omöjligt att gömma sig (till exempel på nätet). I andra sammanhang är det kostsamt och besvärligt. Finns det verkligen ingen annan möjlighet att i så fall sörja för vår trygghet?

Visst finns det sådana möjligheter. Snarare än att fåfängt försöka dölja oss på nätet bör vi kräva insyn i vad Storebror (Säpo/FRA) sysslar med. Med hjälp av ett välfärdssamhälle och en bra offentligt finansierad vård kan vi göra privata försäkringar onödiga!

Men hur gör vi med den personliga integriteten och yttrandefriheten?

I mitt arbete med frågan upptäckte jag att vi har en lagstiftning kring ärekränkning, som bygger på ren och skär hedersmoral. En gång i tiden var det bara de duellerande klasserna (framför allt adeln) som hade rätt att kontrollera den offentliga bilden av den egna personen. Den rätten har numera utsträckts till oss alla. Det gör att vi kan inleda processer mot medier för att de skulle ha förtalat oss. Och då kommer yttrandefriheten i kläm.

Jag försvarar inte alla former av snaskig journalistik, men den bör, menar jag, vara tillåten. Lauren Bacall har berömt yttrat att tidningarna får trycka vad de vill om henne, bara de inte trycker sanningen. Vi måste gå längre. Vi måste också tåla sanna uppgifter om oss. Yttrandefriheten är viktigare än individens självbild.


Någon kan tycka att de stora och mäktiga får acceptera att man skriver om dem, men att vanligt folk ändå ska skyddas. Men vad är ”vanligt folk”? Är till exempel Julian Assange, som ansvarar för Wikileaks, en vanlig människa? Var det rätt av honom att publicera uppgifter om Natos krig mot Afghanistan, samtidigt som det var fel av svenska medier att publicera uppgifter om åtalet mot honom? Han får tåla publicitet om sin person. Han är både en privatperson och en maktfaktor.

Eller tänk på Jan Guillou. Var han sovjetisk agent eller inte? Ska en domstol avgöra den frågan i ett tryckfrihetsmål med hänvisning till att Guillou är en vanlig medborgare? Givetvis inte! Guillou är också en person med visst inflytande på samhällsdebatten. Han bör själv försvara sin heder, så gott han kan.

Men om det är omöjligt att skilja mellan betydande personer och små människor får vi alla godta att vi kan bli omskrivna. Yttrandefrihet är viktigare än vår individuella fåfänga. Vi bör vänja oss vid tanken att i det samtida informationssamhället är vi alla kändisar. Och det är meningslöst att huka för paparazzifotografen – gör man det ser man bara konstig ut på bild!

Ytterst handlar den fråga jag här avhandlar om människosyn. Vågar vi framstå som vi är inför andra, vågar vi bejaka förtroende och öppenhet, eller vill vi ängsligt stänga in oss, var och en i sitt surmulna källarhål?

Torbjörn Tännsjö

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle