Debatt

Alice Eggers: Raketerna gör min hund skräckslagen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Följ lagen - kräv tillstånd för fyrverkerier i tätbebyggda områden

Alice Eggers med sin hund Norpan

Ungefär 300 personer skadas varje år, 150 bränder bryter ut, vilda

djur får panik och orsakar bilolyckor, tama djur bryter sig ur hagar

och stall, krigsdrabbade får ångestattacker, dementa förstår inte vad

som händer och blir skräckslagna, 200 miljoner spenderas varje år,

miljön förstörs… Ju mer jag läser om konsekvenserna av svenskarnas

nyårsfirande desto mer förundrar blir jag över att det inte redan är

förbjudet. Men det måste vara någonting så lockande i pyroteknikens

under att man ser mellan fingrarna med det lidande det orsakar. Själv

vet jag inte, jag har nämligen tillbringat senaste nio nyårsaftnarna

inne på en toalett med en skräckslagen hund.

Sedan den dagen jag skaffade den lilla valpen Norpan i maj 2003 har

jag lovat honom att jag ska ge honom det bästa liv han kan få. Han

kommer inte behöva gå hungrig, han kommer inte behöva bli isolerad,

han kommer få utlopp för sina naturliga drifter, jag kommer skydda

honom från faror. Jag har dessutom enligt djurskyddslagen skyldighet

att inte utsätta honom för onödigt lidande.

Men ett par veckor om året misslyckas jag att hålla honom trygg.

Ibland är det åskväder, ibland är det skjutbanor i skogen, men

framförallt är det de vedervärdiga veckorna andra kallar ”jullov” som

för oss är dagar i skräckfylld väntan på nästa panikattack. När min

hund blir rädd kastar han sig upp mot väggar, han försöker gräva hål i

kaklet i badrummet, han kräks, han kissar och bajsar på sig, han

hyperventilerar och skriker i fasa. Vi har varit igenom alla metoder,

från skotträning vid skjutbana till CD med fyrverkeriljud, till

Nozinan som paralyserar kroppen men inte dämpar skräcken till

Azelopram (bensodiazepiner), som gör det lite lättare i några timmar

men skulle behöva överdoseras för att sträcka sig över dessa veckor.

Från DAP-halsband (halsband med ett typ av feromonpreparat som ska

verka lugnande) till Tranquil (hälsokost lugnande), Xylkéne (hälsokost

lugnande) och vanlig valeriana.

Men inget av det hjälper mot den främsta boven – oförutsägbarheten.

Från julafton till trettonhelgen finns det inga säkra tider för oss

att vistas utomhus, när som helst och var som helst kan det smälla

till. Och varje gång växer paniken i både hunden och mig. Så nu ber

jag om hjälp.

Det är egentligen enkelt, vi gör det redan på exempelvis

Valborgsmässoafton, samlas på en bestämd plats på en bestämd tidpunkt

för att tillsammans uppleva ett firande. En förening eller kommunen

ansöker om tillstånd och kan sedan organisera fyrverkerier som på

riktigt är de skådespel som folk så ogärna vill gå miste om. Samtidigt

kan säkerheten höjas med brandvakter och nolltollerans mot alkohol

bland dem som hanterar pjäserna. Och vi som inte vill fira alls kan

enkelt hålla oss undan.

Enligt ordningslagen krävs det nu tillstånd för att avfyra fyrverkerier

endast om användningen innebär ”risk för skada på eller någon

beaktansvärd olägenhet för person eller egendom”. Jag anser det bevisat att den risken alltid finns, åtminstone i tätbebyggda områden, och alltså borde tillstånd alltid krävas redan med nuvarande lagstiftning.

Det är min övertygelse att när denna lag börjar praktiseras på  riktigt,

när det inte längre kommer vingla runt berusade män och små barn och

hantera krut mitt bland folk, så kommer vi undra hur det kunde vara

socialt accepterat från början. Minns ni när man fick sitta och kedjeröka på en restaurang tjugo centimeter från någons påkostade middag? Visst låter det absurt nu. Lagen om rökförbud på krogen genomfördes när

majoriteten mentalt redan var ikapp den, nog torde det gälla för

okontrollerad pyroteknik också?

Alice Eggers

Publisert: