ÅSIKT

Jag är välutbildad – men får inte jobb

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Vissa utbildningar verkar vara mer eller mindre värdelösa

Foto: Foto: KRISTER HANSSON/PRIVAT
Några av oss är rätt klipska och ambitiösa. Jag tror rent av att vi skulle kunna göra lite nytta, skriver debattören.

DEBATT. Letar jobb på AMS hemsida. Hör på nyheterna att de med utomeuropeisk bakgrund har svårast att få jobb, samt gruppen som inte har gått klart gymnasiet. Jag skrattar till, för det hela är egentligen så absurt. Jag är en uretnisk svennebanan-svensk mitt i livet. En vit cis-man som har gått klart gymnasiet. Nu tänker ni: detta räcker väl inte för att resa legitima klagomål över min prekära situation som arbetslös. Det har ni såklart rätt i.

Men jag råkar ha inte mindre än två examina från Stockholms universitet. Jag är fil. kand. i såväl statsvetenskap som ekonomisk historia. Hoppla! Nu tycker jag att min bitterhet börjar få visst fog för sig. Men vänta, jag är inte klar än. Jag är även forskarutbildad på KTH med licentiatexamen i filosofi. Min forskning är såklart publicerad i internationella tidskrifter. Hoppla hoppla. Ingen typisk drop-out.

Men varför har karln inget vettigt jobb? Kanske han knarkar eller är hemlös. Nej då, jag bor hemma med tre barn, en fru och noll knark.

Att jag även har publicerat tjugotalet kultur- och debattartiklar i svensk press; varit med och startat bokförlag, ansvarat för kultur- och debattverksamheten i studentförening med 10 000 medlemmar och hållit filosofiska salonger på Stadsbiblioteket, detta borde åtminstone inte ligga mitt jobbsökande till last (men jag utesluter inget).

Nu tänker ni: du har säkert sökt jobb som typ professor eller statsminister och då är det faktiskt inte så konstigt om du fortfarande är arbetslös. Men nej, faktum är att jag sökt ganska rimliga typer av jobb, såsom utredarjobb och skribentjobb. Har i dessa ärenden kontaktat företag, organisationer, regeringskanslier, pr-byråer, samt några (man får inte vara kräsen) politiska partier. Jag har även använt pitchen: eftersom ju alla pratar om etik nuförtiden så kanske ni vill anställa en … etiker. Detta har ansetts långsökt.

Något verkar saknas. Förmodligen kontakter, kanske en partibok.

Nu tänker ni: du kommer såklart på mängder av intervjuer för dessa tjänster, men om du exempelvis har en grav Tourettes så får du ändå förstå om arbetsgivaren inte vågar anställa. Men nej, ingen funktionsvariation att tala om, inga jobbintervjuer heller för den delen.

Texten väcker ett par retoriska frågor: Kan det vara så att akademisk utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap är mer eller mindre värdelös? Är det en klok idé att bygga ut antalet utbildningsplatser vid humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet?

Dick Harrison har nog rätt i att alltför många studenter i dag underpresterar på svenska universitet och högskolor, men några av oss är rätt klipska och ambitiösa. Jag tror rent av att vi skulle kunna göra lite nytta.

Dan Munter
Fil. lic. i filosofi