ÅSIKT

Ge mig chansen att leva som er andra

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Ni utan handikapp måste våga stå upp för oss

Foto: Foto: PRIVAT
Natalie Chanise Eriksson vill, som de flesta andra 18-åringar, kunna klara sig själv. Men med en medfödd CP-skada är det svårare att nå målet. "Ska vi som har ett handikapp straffas för att vi hamnade i den situationen som vi är i?", skriver hon.

Att vi som lever med någon form av handikapp får kämpa för att komma fram i vårt samhälle är ingen nyhet. I stan är det fullt med höga steg som gör det omöjligt för oss i rullstol att ta oss in och förutom det så får vi oftast blickar som säger ”du hör inte hemma här”. Ska det verkligen vara så här? Ska vi som har ett handikapp straffas för att vi hamnade i den situationen som vi är i?

Jag heter Natalie Chanise Eriksson och lever med en CP-skada från födseln som påverkar mitt tal, min motorik förmåga att gå. Till skillnad från när jag var mindre så lider jag inte av min CP-skada nu. Jag är glad över att vara den jag är och känner inte att det skulle vara något fel på mig på grund av mitt handikapp. Men jag hatar hur lite vårt samhälle har oss i åtanke när de bygger affärer och restauranger.

Jag är en energisk artonåring som är precis som alla andra i min ålder. Såklart gillar jag att gå ut på nattklubbar, men den dåliga tillgängligheten stoppar mig. Jag har i princip bara fyra nattklubbar att välja på. Det är varken kul för mig eller mina kompisar. För några veckor sedan var jag på en nattklubb i Stockholm. Min kompis var fast besluten att ta mig med dit eftersom jag älskar indiemusik. Minst fyra starka män fick lyfta elrullstolen upp för en trappa på sex steg. Jag gillade stället enormt mycket! Väl därinne var det plant och bra och jag vill gå dit igen, men att vakterna ska behöver lyfta så tungt ger mig dåligt samvete. Klubben ligger i en tunnelbanestation och på vägen hem var alla hissar avstängda. Jag och min assistent fick ta hjälp av folk för att kunna köra upp för en barnvagnsramp i stället. Den kvällen blev jag både arg och ledsen. Det kändes som att nattens Stockholm tyckte att vi med handikapp inte skulle vara ute så sent.

Förutom tillgängligheten så är det en till sak som måste uppmärksammas – arbetslivet. Jag är en målmedveten brud som är fast besluten att klara mig själv. Jag vill inte be mina föräldrar om pengar, men det är omöjligt att få extrajobb som ung CP-skadad. Visst har jag sökt ersättningsstöd och jag tjänar lite på min blogg, men jag vill ju också ha ett jobb, en arbetsplats. Jag vill också lära mig ta ansvar och gå till jobbet trots att jag inte vill.

Ge oss en chans!

Sen har vi modeindustrin. I julas bestämde jag mig för att jag skulle prova på nya saker under 2015. Fram till åttan var jag modell då och då, men jag slutade för att jag inte ville bidra till den sjuka utseendepressen som unga tjejer har i dag. Men i vintras började jag tänka på att modellvärlden faktiskt behöver fler annorlunda modeller. Då menar jag inte bara handikappade, utan även olika ursprung, åldrar och framför allt olika kroppstyper.

Som den energiska tjejen jag är och eftersom jag faktiskt gillar att stå framför kameran så sökte jag till Stockholmsgruppen. ”Bara jag fortsätter med bloggen och har som mål att hjälpa andra så kan det inte skada att testa på modellandet igen”, tänkte jag. Jag skickade in bilder, med och utan rullstolen och skrev en text om min CP, tidigare erfarenheter och min dröm att inspirera. Jag fick ett NEJ, men tänkte inte mer på det. Att få vara modell är ingen mänsklig rättighet och det är inte min dröm, utan bara en kul grej.

En månad senare ville jag testa en grej, så jag sökte igen. Den här gången skickade jag bara bilder där man inte såg rullstolen och jag skrev ingen text. Då fick jag helt plötsligt ett ja. Såklart det var roligt, men jag blev också väldigt irriterad. Det var ju inte mer än en månad sedan jag skickade första gången.

Detta är anledningen till att vi med handikapp och ni utan måste våga att stå upp för oss och tänka ett steg längre. Jag tänker gå all in och ta striden för ett fördomsfritt och accepterande Sverige, för den kommande generationens skull. We can do this guys!

Natalie Chanise Eriksson

18 år, student och bloggare