ÅSIKT

Vår rädsla för polisen är befogad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Aktivist: Polisens övervåld undergräver demokratin

I går höll nazistiska Svenskarnas Parti ett torgmöte vid Limhamns torg i Malmö. På grund av detta var torget även fullt med tusentals antirasister, som i en motdemonstration ville markera hur avskyvärda nazistiska åsikter är. Dessutom fanns där en mängd poliser som skulle motverka att situationen urartade.

Det gjorde den ändå. Det som uppmärksammades särskilt i går var det enorma våld som användes av de som ska beskydda oss, folket: polisens.

Personer på plats har bevittnat, berättat, filmat och fotograferat hur poliser kört över en person som fredligt stått stilla med piketbuss.

Hur polis ridit rakt in med enorma hästar och struntat i att människor hamnat under hovarna på hästar som vägt uppemot några hundratals kilon.

Hur de slagit motdemonstranter som inte brukat våld men högt skrikit “mördare” mot polisen.

Hur polis hindrat ambulanser som försökt ta sig fram för att hjälpa skadade som blivit skadade av just polisen och till och med blockerat en akutmottagning (?!) där varje person som ville komma in behövde berätta sitt syfte.

Någon kunde ha dött på plats och det blodet hade varit på polisens händer.

Många uttryckte i medier sorg, ilska och oro över polisens agerande. Vilka ska vi ringa till när det är polisen vi är rädda för? Hur underligt är det inte att polisen ska vara de som utreder sina egna handlingar?

Jag som aktivist och även rasifierad är redan bekant med ilska och rädsla gentemot polisen. Det är ingenting jag har valt. Om valet hade varit mitt hade jag velat lägga all min tillit till dem som ska vara mina beskyddare.

Men jag minns alla demonstrationer mot nazister och rasister, särskilt motdemonstrationerna, och min och mina medaktivisters rädsla – inte lika mycket för våra fiender med högerextrema åsikter som för ordningsmakten. Hur polisen ibland vänt sina batonger mot oss i de antirasistiska tågen, hur de vägrat kalla nazisterna för just nazister, alla gånger de gripit människor rakt ur demonstrationen och använt övervåld utan att ens förklara för oss varför så att vi alla blivit paralyserade av skräck. Det här är bara ett axplock av händelser och jag önskade att jag kunde rada upp tusentals fler exempel, men artikeln skulle bli för lång.

Jag minns även hur jag genom tiden haft så många anledningar att frukta polisen på grund av min hudfärg, när jag i rollen som ung rasifierad i förorten hörde hur de kallade mina kamrater i Husby för “råttor” och “snorungar”, eller när jag befunnit mig i Stockholms tunnelbana utan ID och därför vetat att de kunnat dra med mig till närmaste polisstation baserat endast på mitt yttre. Trots att jag var aldrig varit skyldig till brott.

Många rättfärdigar polisens våld med att antirasisterna var arga och aggressiva. Men vad lever vi i för samhälle om ilska mot nazism och rasism kan motivera att ditt ben bryts av polis? Att du ska slås blodig av batonger, eller att du ska vara nära på att dödas av enorma hästar?

Istället måste kritiken riktas mot polisen, som inte ser att demokrati är mer än att bara högerextrema får tala. För om det är något som är odemokratiskt så är det att skrämma människor från att demonstrera och stå upp för ett samhälle som betonar allas lika värde på grund av just dem.

Vår rädsla är befogad och att skrämma människor till tystnad med övervåld är motsatsen till den demokrati de flesta av oss förespråkar.

Angela Larsson

Frilansskribent och aktivist