Iran lättar på slöjan – avspänning är i sikte

Magnus Norell: Mer pragmatiska krafter ser ut att styra skeendet i landet

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under de drygt 20 år inom IRGC skaffade sig Soleimani en allt starkare roll där han till slut blev en belastning för viktiga delar inom den iranska regimen, inklusive den reguljära försvarsmakten, skriver Magnus Norell.
Foto: TT
Under de drygt 20 år inom IRGC skaffade sig Soleimani en allt starkare roll där han till slut blev en belastning för viktiga delar inom den iranska regimen, inklusive den reguljära försvarsmakten, skriver Magnus Norell.

DEBATT. Den räcka av händelser som kulminerade med nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet (av iranskt luftvärn) över Teheran den 8 januari, har på olika sätt lättat på slöjan över den interna konflikt som en längre tid funnits inom det iranska ledarskiktet.

Det är ingen konflikt mellan ”moderata” och ”hårdföra” krafter (den ideologiska inriktningen ligger fast), utan handlar mer om vilken grad av pragmatism som ska råda över Irans utrikes förbindelser.

Icke desto mindre kan den konflikten vara avgörande för Irans mer långsiktiga förhållande till omvärlden generellt och USA i synnerhet, något som i sig kan medföra en förändrad och mindre antagonistisk iransk utrikespolitik.

Missilattacken som dödade Qassem Soleimani (chef för Qudsstyrkan inom det iranska revolutionsgardet, IRGC) och Abu Mahdi al-Muhandis (grundare av den iranskstödda milisen Kata’ib Hizb’allah) slog ut de två viktigaste individerna i den iranska regimens pågående regionala strategi.

En strategi i högsta grad styrd av IRGC och som syftat till ökat iranskt inflytande från Irak till Jemen.

En politik som lett till tusentals döda, inte minst i Syrien och Jemen, och ökande spänningar i hela MENA-området.

Under de drygt 20 år inom IRGC skaffade sig Soleimani en allt starkare roll där han till slut blev en belastning för viktiga delar inom den iranska regimen, inklusive den reguljära försvarsmakten. Och i synnerhet sedan det syriska inbördeskriget har flera uppgifter inifrån Iran stärkt den bilden av Soleimani.

Mycket trovärdiga uppgifter inifrån Iran tyder också på att den oerhört detaljerade information nödvändig för attacken på Soleimani, i alla fall delvis, kom inifrån Soleimanis innersta krets. Den officiella iranska vedergällningen var också tämligen hovsam, vilket tillsammans med uttalanden från officiellt iranskt och amerikanskt håll pekar mot en möjlig nedtrappning av konflikten.  

Samtidigt visar reaktioner i exempelvis Irak och Libanon att Soleimanis död inte beklagas, snarast tvärtom. De protester som skakat båda dessa länder (och även Iran) har fortsatt och att den iranska regimen av många araber fortfarande ses om ett hot, står utom all tvivel.

Att både Soleimani och al-Muhandis verksamt hjälpt till att blodigt slå ner de folkliga irakiska protesterna har inte gjort dem mer populära.

Även nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet gav en inblick i den interna iranska konflikten. Det första iranska, mer eller mindre automatiska, förnekandet av missilattacken, följdes av ett officiellt erkännande av ansvaret.

Det här visar två saker. Dels att mer pragmatiska krafter hos regimen har kunnat styra skeendet inne i Iran.

Om de mer hårdföra krafterna runt IRGC fått råda hade reaktionen mer speglat den ryska efter nedskjutningen av ett Malaysiskt passagerarplan 2014, vilket Ryssland fortfarande förnekar, trots bevis om motsatsen.

Dels visar det iranska erkännandet på det faktum att IRGC själva har resurser att självsvåldigt agera utan det centrala iranska luftförsvarskommandots klartecken.

IRGC har ett eget luftvärn, också baserat i direkt anslutning till den reguljära försvarsmaktens luftvärn i det område nordväst om Teheran varifrån missilerna avfyrades. Luftvärnsbatteriet som användes hör till det mer sofistikerade och moderna som Iran har, det rysktillverkade Tor-M1, av Nato kallad S-15 Gauntlet.

Och även om misstaget (om det var det) upptäcks finns ingen chans att avstyra efter avfyrning och ett passagerarplan har inga försvarsmedel och ingen chans att undkomma.

Protesterna inne i Iran mot IRGC efter nedskjutningen kan också i förlängningen leda till att denna mäktiga organisation tappar inflytande.

Inget av detta hindrar nödvändigtvis andra vedergällningsoperationer från Iran, vilka då kommer att utföras av IRGC, och utan att Iran tar på sig ansvaret, likt man gjorde efter attacken mot al-Asadbasen.

Men rätt hanterat kan de mer långsiktiga konsekvenserna bli en reell nedtrappning av spänningarna i regionen.


Magnus Norell, forskare, adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy I Washington DC, senior Policy Advisor vid The European Foundation for Democracy I Bryssel


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Publicerad: