ÅSIKT

Nej, nej – välj en KVINNA!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Johan Ehrenberg: Börja i rätt ände – välj först politisk väg, sen partiledare

Foto: HUR DJUPT SITTER FEMINISMEN? ”Det finns faktiskt en grupp som redan nu kan göra en rejäl insats för en kvinnlig partiledare. Om Thomas Bodström, Pär Nuder och Thomas Östros förklarar att de inte står till förfogande eftersom de vill se en kvinna på partiledarposten, då gör de allvar av sin feminism”, skriver Johan Ehrenberg.

Det är märkligt. Först ska en ny s-ledare väljas, SEN tar man den politiska debatten i nästa kongress.

Ville man förnya partiet och politiken borde tågordningen vara den motsatta.

En tillfällig partiledare utses fram till en kongress där ledaren väljs utifrån den politik som får majoritet.

Självklart handlar inte socialdemokratins problem eller valförlust om ledarens tv-mässighet. Folk är inte idioter, de väljer parti utifrån djupa övertygelser, en känsla av om saker går åt rätt eller fel håll.

För s-väljare har det gått åt fel håll länge.

Klassklyftorna har ökat, kvinnors situation försämrats, en elit har svävat iväg medan osäkerheten ökat för alla som inte privat kan betala sin trygghet. Alla de miljoner svenskar som inte har hundratusen ”på banken” som folkpartiets förra finansminister Ann Wibble tyckte de borde ordnat.

När valdeltagandet i fattiga områden ligger på bara 50 procent, när LO-medlemmar lämnar s och gör m till det näst största partiet, visar det att s-ledningen haft fel när de sagt ”alla kurvor pekar rätt”.

Om man lägger ihop alla kurvor och jubelrop från affärstidningar, blir summan ändå att en tredjedel fått det sämre eller stått still. Pär Nuders stolthet över ”starka statsfinanserna” är något vissa fått betala. Alltför många av dem har gått direkt från s till sverigedemokraterna, i ett ursinnigt letande över nån man kan skylla eländet på.

Det är detta politiska haveri diskussionen borde handla om.

Det måste bli en kvinna! Så säger man inom rörelsen och det är lätt att hålla med, NÅN GÅNG borde ju ett parti som kallas sig feministiskt kunna ledas av en kvinna.

Men det är samtidigt en farlig känsla, den där att något ”måste bli”. Ju oftare man skriver det, desto mindre troligt blir det.

Det blir ingen kvinnlig ledare om inte det hela görs till en politisk fråga. Socialdemokratin är –med näringslivet – det mest gubbiga i Sverige. Det är inte en slump att ledande kvinnor nått glastaket gång på gång, att tjejer som tagit strid tröttats ut eller skandaliserats. Förtrycket handlar inte om en elak man på regeringsnivå, det handlar om negligering i fackliga studiecirklar, om manliga härskartekniker i s-föreningar, om valberedningar styrda av män, om kommunala bolag styrda av män, om ?

Låter man partiledarskapet handla om kosmetika, alltså vem som mest liknar Reinfeldt nästa val, så kommer den interna striden att handla om att en efter en få bort de kvinnliga kandidaterna till förmån för en ”neutral” man. En ”kompromisskandidat” så som Persson var.

Det är bara om man börjar i de politiska frågorna som en kvinna kan bryta igenom.

LO är i dag en kvinnlig rörelse, kvinnorna har majoritet. Låginkomsttagare är mest kvinnor. Barnfamiljernas frihet styrs av om kvinnor får ett friare liv, äldrevården handlar om kvinnolöner och arbetsmiljö, kriminalitet och våld handlar om manssamhällets misslyckande.

Aldrig har klass och kön varit så sammansmält som i dag. Sänkta skatter och privatiseringar gynnar män, ökad offentlig sektor gynnar kvinnor.

DÄR ligger politiken som kan förändra socialdemokratin.

DÄRFÖR behövs en kvinnlig partiordförande, inte för tv-rutan – utan för att driva den politiska förändring som behövs efter en nedskärningspolitik där arbetslöshet blivit något ”konjunkturen” ska fixa. Där en så enkel sak som en kvinnojour i varje kommun fortfarande är en utopi (fast det kostar löjligt lite jämfört med till exempel den borttagna arvsskatten.)

Nu har man dock börjat i fel ände. Först ansiktet, sen politiken. Vad kan då de som önskar en kvinnlig partiledare göra, annat än bygga oheliga allianser och spela svälta räv, för att mota förtalskampanjerna?

Det finns faktiskt en grupp som redan nu kan göra en rejäl insats för en kvinnlig partiledare.

Om Thomas Bodström, Pär Nuder och Thomas Östros förklarar att de inte står till förfogande eftersom de vill se en kvinna på partiledarposten, då gör de allvar av sin feminism.

Då stoppas de värsta herrklubbarna inom rörelsen.

Låt oss höra hur stark feminismen sitter under kavajerna!

Vad handlar manlig jämlikhetskamp om?

Ibland bara detta enkla. Våga kliva åt sidan.

Dagens debattör

Foto: Johan Ehrenberg, 49 år, Stockholm, chefredaktör och vd för tidskriften ETC.

Johan Ehrenberg