ÅSIKT

Jag får ångest när jag sågar granen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Det är julafton. Alla har vi våra minnen och våra måsten under julen.

Jag är en traditionell typ. Jag vill ha en gammaldags jul med allt som hör till. Jag skulle gärna tro på tomten också. Men någonting säger mig att han inte finns. Hur i herrans namn ska han hinna åka runt i hela världen under ett dygn och dela ut klappar? Förresten, renar kan ju inte flyga.

Men jag tror på skogstomten. Jag har i alla fall några. Varje julaftons kväll ställer jag ut gröt till tomtarna. Med kanel och socker och smör på. Morgonen därpå är den borta. Uppäten! Det slår aldrig fel.

Att hämta granen är besvärligt för mig. Jag får granångest. När jag står där och ska såga ner en vacker gran tänker jag alltid på hur onödigt det är. Hur stor och vacker granen skulle kunna bli om den fick fortsätta växa. Nu ska jag ta den för att den ska barra och dö. Jag gillar det inte, men jag gör det.

Så hästarna i stallet – de får också känna att det är jul. Med gott knaprigt bröd, stora röda äpplen och fina morötter. Så puss på mulen förstås. Om ni har pussat en häst på mulen vet hur sammetslen den är.

Sedan är det maten och väntan på tomten. ”Mamma”, sa dottern häromdagen. ”Tomten bor ju på Nordpolen och jag undrar varför han då kommer gåendes från skogen?”

Det har du rätt i, sa jag. Det tål att tänka på!

Lotta Gröning

ARTIKELN HANDLAR OM