ÅSIKT

Vi lever redan i ett sverigedemokratiskt land

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Sverigedemokraterna är på väg att marschera in i riksdagen. Etablissemanget fruktar att det kommer att göra rasismen och diskrimineringen rumsren och accepterad.

Men snälla ni, det är ju nu den är rumsren och accepterad! Så rumsren att de flesta inte ens ser den.

När sex somaliska flickor och en mamma dog i en brand i Rinkeby i somras skickade regeringen integrationsministern Nyamko Sabuni till begravningen.

För regeringen är sju döda, svarta kvinnor i Rinkeby en integrationsfråga. Tror ni att regeringen hade skickat Nyamko om de döda varit helsvenskar?

Journalisterna som var där och bevakade begravningen trampade på gravar, pratade i mobil under gudstjänsten, rökte och skrattade medan imamen pratade och fotograferna hade inget problem att stoppa begravningståget för att få bra bilder.

Tror ni att de hade gjort det om det varit blonda, "svenska" barn som låg i kistorna?

– Jag har aldrig sett något liknande, jag skämdes för att vara journalist, berättade en kollega som var där.

En röntgenbild av dagens Sverige.

Diskriminerande makthavare som beter sig vilsna som en napp i röven, en hycklande mediekår som ömsom smeker, ömsom slår. Och en minoritet, som fortfarande accepterar förödmjukelsen passivt.

Tyvärr saknas självkritiken, självinsikten. Diskriminerande är alltid de andra.


Därför krälar debatten om Sverigedemokraterna farligt lågt. Som en giftig orm.

Och när Publicistklubben i måndags bjöd in medieeliten och forskare för att analysera bevakningen av sverigedemokraterna inför valet, lyfte debatten inte en millimeter från marken.

Att höra mediechefer oroa sig för Sverigedemokraternas frammarsch, är som att se en ammande mor klaga på att ungen växer till sig.

Och även om medieeliten är oense om hur de ska tackla sverigedemokraterna, verkar de däremot dela ointresset att granska och belysa den svenska integrationspolitiken.

– Det finns inget parti i riksdagen som har något att vinna på att göra den till en valfråga, skrev forskaren och statsvetaren Björn Johnson i en debattartikel i DN den 12/12/09.

Nä, Björn. Inget parti. Men kanske Sverige och alla som bor i landet.

Om vi inte rannsakar svensk integration kommer vi fortsätta behandla Sverigedemokraterna som något som storken flög in i svensk politik.

För SD har rätt på en viktig punkt:

Svensk integrationspolitik är ett fiasko. Tyvärr är det bara dem som vill prata om det. Trist, eftersom vi vet hur de gör det.

De trollar med statistik, de ser hägringar i backspegeln och kallar det tradition och när de gnuggar kristallkulan ser de minareter överallt.

Svensk integrationspolitik är ett luftslott som saknar den viktigaste grundstenen:

Människors rätt att behandlas lika, oavsett etnisk tillhörighet eller religion.

Vi kan inte vända utvecklingen med ord. Eller med tystnad.

Vi kan bara göra det med integration. Fint ord vi gärna fyller munnen med, men vägrar svälja.

Integration som en förening av skilda delar till en större helhet. Nästan som ett socialt samlag. Ett svenneägg som befruktas av en blattespermie. Eller vice versa.

Men för att kulturer ska kunna ligga med varandra, måste människor mötas på samma villkor.

Som det ser ut idag kan bara den Heliga Anden få till en befruktning.

För om Arash inte får spela fram bollen till Micke på rasten, om Latifa plus Jocke aldrig är lika med sant, om Ursula ska vara tacksam för att hon får torka bajs i trappuppgångar – då blir det inga bäbisar.

Det är inte lätt. Det tar tid. Problemet är att vi går åt fel håll.

Möjligheterna till ett jämlikt möte minskar ständigt i Sverige.

Vi har skapat regelrätta ghetton, som är tickande bomber. Arbetsmarknaden är ett smörgåsbord där de flesta fortfarande vägrar smaka falafel. Och i valfrihetens namn har vi skapat segregerade skolor.

Ett Sverige där alla lik inte är lika och där vi alla är jämlika, men några är mer jämlika än andra.

Vi måste inse att det största problemet inte är Sverigedemokraterna, utan att vi redan lever i ett sverigedemokratiskt land.

avMartin Ezpeleta

ARTIKELN HANDLAR OM