Därför var det rätt att kalla det folkmord

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Broderskapsrörelsen: Rädslan för Turkiets ilska låser regeringen

De starka turkiska reaktionerna på riksdagens beslut att politiskt erkänna folkmordet mot armenier var väntade. Mer anmärkningsvärt är att vår statsminister och vår utrikesminister beklagar beslutet och tänker obstruera. I helgen valde Carl Bildt att tillsammans med sin turkiske kollega Ahmet Davutoglu att fördöma riksdagens beslut. Det riskerar att låsa och förvirra denna svåra fråga ytterligare.

Detta handlar inte om ta ställning för turkisk eller armenisk historieskrivning, utan om att en klok politik för folkrätt och mänskliga rättigheter måste bygga på en trovärdig bild av gårdagen.

Broderskapsrörelsens kongress beslutade i juli 2009 att verka för ett politiskt erkännande av det armeniska folkmordet. Beslutet var enhälligt. Med hjälp av historisk och folkrättslig expertis gjorde vi en ordentlig analys av de argument som anförts mot ett erkännande. Så formades argument som senare fick S-kongressen att fatta samma beslut som vi.

Ett argument är att det saknas forskning och att historiker har olika uppfattningar om massakern ska betraktas som folkmord enligt folkmordskonventionen från 1948. Material har förstörts. Det finns turkiska forskare som har en annan uppfattning i definitionsfrågan. Men det samlade källmaterialet är överväldigande och bilden hos oberoende forskare, inklusive några modiga turkiska forskare, är tillräckligt entydig.

Ett annat argument är att folkmordsdefinitionen inte kan användas för massakrer före 1948. Haagdomstolen kan inte tillämpa konventionen retroaktivt. Men det begränsar inte politiska församlingars erkännande. Riksdagen ser Förintelsen som folkmord och kallar slaveriet vid dess rätta namn även för tiden innan det förbjöds.

Ett tredje argument är att det är FN, domstolar eller historiker som ska avgöra dessa frågor, inte politiker. Detta är ett svepskäl. En strikt juridisk hantering är omöjlig men det historiska materialet är omfattande och det är det riksdagens beslut tagit ställning till.

Ett fjärde argument är att det är Turkiet och Armenien som ska hantera detta. Det är viktigt, men räcker inte. Folkrätt och mänskliga rättigheter är alla länders ansvar. Dessutom fanns inte dessa länder när folkmordet begicks. Armenier och andra kristna överlevande flydde och finns nu över hela världen.

Ett femte argument är tajming. Reinfeldt har en poäng att det var bättre tajming för fyra år sedan, när han förordade ett erkännande. Nu kommer beslutet i en trevande försoningsprocess och i ett känsligt läge, som blir värre ju längre man väntar. De drabbade har väntat i 95 år och denna frustration är en grogrund till motsättningar i bostadsområden också i vårt land.

Mest avgörande för riksdagens tvekan och regeringens agerande är dock Turkiets ilska. Här behöver man söka balans mellan folkrätt och maktpolitiska realiteter. Den balansen ser olika ut i olika partitraditioner och det är ingen slump att det blev en tydlig höger-vänster-uppdelning i Riksdagen.

Det maktpolitiska argumentet är logiskt, men nu har riksdagen fattat sitt beslut. När plåstret är rivet finns det inga skäl att sätta dit det igen. Genom att göra gemensam sak med Turkiets regering riskerar den svenska regeringen nu istället att hamna i folkmordsförnekelse.

Det vore mer intelligent att söka en politik framåt. Vi som vill se Turkiet som medlemmar i EU har ett ansvar att hjälpa landet reda ut denna mörka del av sin förhistoria.

Omedelbart efter folkmordet fanns en turkisk rättsprocess. Men när det moderna Turkiet bildades lades en filt över frågan och det är fortfarande straffbart att tala om folkmordet mot armenierna. De intellektuella som trotsar förbudet behöver internationellt stöd. En förändrad hållning skulle ge Turkiet en starkare position i EU och ta bort islamofobiska argument som försvårar turkiskt EU-medlemskap.

Dagens turkar är inte ansvariga för 100 år gamla övergrepp, av samma skäl som vi inte håller dagens tyskar ansvariga för övergreppen under Andra världskriget. Men att söka och berätta sanningen är avgörande för att försoningsprocesser ska kunna verka, människor ska kunna resa sig ur sina trauman och för att vi kollektivt ska kunna ta ansvar för att undvika folkmord i framtiden.

Peter Weiderud

Ordförande Sveriges kristna socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen

Publisert: