ÅSIKT

Föraktet är värre än övervikten i sig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Samhället genomsyras av fördomar mot dem som väger för mycket

Den feta kroppen har kommit att symbolisera lathet, ineffektivitet och oduglighet, skriver frilansskribenten och bloggaren Michaela Larsson.

Var fjärde svensk man och var femte kvinna förväntas vara överviktig år 2030. Det visar en ny rapport från WHO, men som också säger att Sverige ligger bra till jämfört med andra europeiska länder.

Rapporten gav nytt liv till debatten om en fettskatt. En skatt på fet mat alltså. Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) menar att en sådan skatt i dagsläget inte är aktuell, men att det inte går att utesluta som ett alternativ längre fram.

Övervikt har kommit att bli något av det vi är allra mest rädda för. Många är villiga att förkorta sina liv, bara för att slippa vara feta. I en studie från Yaleuniversitetet undersöktes människors syn på fetma och övervikt. Hälften kunde tänka sig att ta bort ett år från sina liv för att slippa att vara feta och 15 procent kunde tänka sig att korta ner sina liv med 10 år. Ett helt decennium. 14 procent utvecklade hellre alkoholism än att vara feta och 10 procent föredrog att deras egna barn var anorektiska framför överviktiga.

Jag tänker på det gamla tv-programmet ”Du är vad du äter”, där tittaren trodde att den frossade i andra människors matmisär men egentligen frossade i sitt eget fettförakt. Uttrycket du är vad du äter är en stark symbol för hur synen på ätande och mat har förändrats. Inte längre är mat ett av människans grundläggande behov – mat har fått en egen identitet. För om vi är vad vi äter, måste maten tillföra oss specifika egenskaper.

Kroppen sammankopplas i dag med en hel begreppsvärld, och vi går in i den vid unga år. En studie visade att barn uppfattade jämnåriga, tjocka barn som lata, korkade, fula, olyckliga och icke önskvärda. Med den bakgrunden är det enklare att förstå varför var femte sjuåring vill bli smalare.

När Karolinska Institutet i en rapport meddelade att överviktiga barn presterar sämre i skolan än barn med en lägre vikt, var många snabba med att skylla problematiken på själva övervikten. Men det är den föraktfulla synen på övervikt och fetma som gör att barnet far illa, inte övervikten i sig.

Den feta kroppen har kommit att symbolisera lathet, ineffektivitet och oduglighet. ”Du är tjock” har blivit samma sak som ”du är dålig”. Långt från samhällets idé om den smala kroppens kontroll och självbehärskning.

När jag hade ätstörningar och var underviktig ville jag bli frisk för att kunna njuta av att äta mat. Men det överskuggades länge av min paralyserande rädsla för att bli tjock. Jag var som någon i den där studien, som föredrog en dödlig psykisk sjukdom som anorexi framför att vara tjock.

I dag förstår jag att jag bland annat var rädd för att förknippas med den begreppsvärld som samhället föraktar. Jag var rädd för att ses som en oduglig människa som hade tappat kontrollen. Jag hade inte fått några verktyg för att förstå att tjock inte var någonting annat än en kroppsform, utan hade lärt mig att den tjocka kroppen var sammankopplad med en rad egenskaper och attribut. Det är ett stigma som en smal kropp aldrig behöver ta ställning till.

Att våra kroppar behandlas så olika, att våra kroppar tros inneha så skilda egenskaper beroende på hur vi ser ut, har blivit en fråga om moral. Som det enkelt uttrycks i poden The Body Shaming Epidemic: När en smal person ligger i soffan och kollar på tv antar vi att den vilar, när en tjock person gör detsamma antar vi att den är lat.

Fördomarna genomsyrar hela samhället och sipprar igenom både arbetsmarknad och hälsovård, där tjocka människor exkluderas och blir sämre behandlade.

Det är synen på kroppen vi måste förändra. Det är fettföraktet vi måste bekämpa. Kanske är det dags att införa en skatt på förakt.

Michaela Larsson