ÅSIKT

Därför slutar jag som språkrör för MP i maj

Gustav Fridolin: I åtta år har jag fått leda ett parti av just sådana människor jag tror på

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: LOTTE FERNVALL
I maj kommer jag lämna över till ett nytt språkrör. Det meddelade jag Miljöpartiets valberedning redan i vintras, skriver Gustav Fridolin, språkrör (MP) och folkhögskollärare.
DEBATT

DEBATT. Det finns två Sverige.

I det ena går en lärare fram till eleven som suttit tyst. Slår sig ner, frågar försiktigt hur det är. Lyssnar.

Några frivilliga ringer varandra när barnen gått och lagt sig. De har tagit på sig att ordna sommarens byafestival.

I biblioteket möts bönder och miljövänner. Ett bolag vill bryta upp marken, bara för att dra sen när vinsten är slut. Nu kommer de bjudas på motstånd.

På asylboendet övar min mamma svenska med kvinnorna som flytt.

I det andra Sverige går ett barn genom skolan utan att någon gång på riktigt bli sedd.

På en spårvagn får en kvinna i slöja och Ica-kassar höra att hon ska åka hem, fast det är dit hon är på väg.

Han som tänker säga något på jobbet om miljö eller jämställdhet räknar redan från början med att mötas av tystnad, skratt eller värre.

I en lokalpolitikers mobil plingar det till. Hon suckar. Ett par anonyma rader hot. Igen.

Och under tiden hetsar vi andra på. Med blicken ner i våra egna telefoner, jämförande oss med allt det andra gör, är och äger. Det är ju så mycket vi ska hinna.

Det finns två Sverige. Ett där vi bryr oss om varandra, och ett där vi knappt har tid för oss själva. Ett där det offentliga backar upp, och ett där det offentliga backar ur.

Det var i krocken mellan de båda Sverige som mitt politiska engagemang började. När världen brann, men killarna heilade på fritidsgården. När alla sa att byn skulle leva, men åkte för att handla någon annanstans. När morsan låg på sjukhus där vården var modern, men sjuksköterskorna fick springa allt fortare. När jag fann trygghet i skolan, men klasserna blev större och lärarna färre.

Jag var arg. På världen, rasismen, dubbelmoralen, nedskärningarna. Några politiker hemma i Hässleholm var beredda att lyssna. De var miljöpartister, och snart var jag det med.

Och i åtta år har jag nu fått leda ett parti av just sådana människor jag tror på. Människor som tittar upp och tar sig tid. Sätter sig i nämnden, slåss för cykelvägarna och solcellerna, ordnar stans första Pridefestival och bygger ut BUP.

Jag kom till ett parti, och fann en väg att elda under min vrede. Med Åsa och Isabella har jag fått vara med och göra det Naturskyddsföreningen beskriver som ”Ny fart i miljöpolitiken”. Med dubblad miljöbudget och klimatlag. Vi har kämpat för solidaritet också när det blåst snålt. Slopat Saudiavtal och hittat vägar för att unga som rotat sig i Sverige ska få stanna.

Jag har fått fira med organisationer som arbetar med dyslexi och NPF att vi nu gör läsa-skriva-räkna-garantin till verklighet. Med Skolkommissionen i ryggen har jag kunnat driva igenom mer pengar till skolan, och mest till de som behöver det mest. Vi har satsat på mer läsning, mindre barngrupper och högre lärarlöner. Läraryrket finns igen med på listan över svenskars drömyrke, och fler elever blir behöriga till gymnasiet.

Jag har fått leda partiet i två av våra bästa valresultat, och ett av våra sämre. Tagit Miljöpartiet in i regering, vi har uträttat mer än kanske någon gång tidigare i vår historia, och landat på fötterna.

Det har inte alltid varit enkelt. Det hade varit lättare att ge upp. Jag vet en del som hade blivit glada då. Men finns det två Sverige, vill jag inte leva i deras.

Hatarna kan bara ta det utrymme vi inte tar. Klyftorna bara bli så stora som vi låter dem. Klimatet blir bara ett hot om vi fortsätter göra ingenting.

Nu är jag mitt i uppgiften att säkra att miljön har en röst när vi förhandlar fram en regering. Och att rasismen inte får det.

I maj kommer jag lämna över till ett nytt språkrör. Det meddelade jag Miljöpartiets valberedning redan i vintras. Jag hoppas få lite mer tid att vara den pappa och man jag vill. Jag längtar efter att undervisa igen.

Och jag kommer gå till biblioteket när miljövännerna samlas, delta i kyrkans arbete och höja regnbågsflaggan när rasisterna tror att gatorna är deras.

För det finns två Sverige. Och skillnaden är du. Jag. Vi. Och vad vi gör av den lilla tid vi fått. Det är det enda vi hinner.


Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet de gröna och folkhögskollärare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33