Jag hade fel – fängelse löser inte problemen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Krister Thelin, jurist: Ny forskning visar att ökad inlåsning inte pressar ner brottsligheten

Resultatet är ett beskt piller att svälja för en svensk ”batonghöger”, inklusive författaren av denna artikel, skriver debattören.
Foto: Foto: TT
Resultatet är ett beskt piller att svälja för en svensk ”batonghöger”, inklusive författaren av denna artikel, skriver debattören.

DEBATT. Inför valet 1991 var en av Moderaternas paroller: ”Brottslingar skall sitta inne, så att du kan vara ute”. Rymningar från fängelser och villkorlig frigivning efter halva strafftiden var då stora kriminalpolitiska frågor.

Som statssekreterare i Justitiedepartementet medverkade jag energiskt till att uppfylla vallöftena. Och min övertygelse var att fängelse som straff inte bara var ett nödvändigt utan också effektivt brottbekämpande verktyg.

Svenska domstolar har av tradition varit återhållsamma med att döma ut fängelsestraff. Detta har glatt finansministern eftersom fångdygn är dyra, drygt 5 000 kr. Sverige har i snitt 4 000–5 000 fångar, alltså högst 20 per 100 000 invånare.

Den svenska kriminologiska forskningen har som regel en gärningsmannaorienterad utgångspunkt. Socioekonomiska förklaringsmodeller dominerar i fråga om brottslighetens orsaker, vilket leder till att straffets betydelse hamnar i bakgrunden. Politikers och allmänhetens krav på ”hårdare tag” i form av fler och längre fängelsestraff för att minska brottsligheten vinner alltså inte stöd i svensk forskning.

Att den dömde hålls inlåst och därför inte kan begå nya brott, erkänns motvilligt ha en positiv effekt med en generell återfallsprocent på 65 – men den effekten anses vara oproportionerligt dyr då en relativt liten del av återfallsbrottslingarna står för en stor del av brottsligheten. Kunde dessa individer ringas in och hållas inlåsta skulle det alltså ha en gynnsam verkan. Men straff skall avse begången och inte befarad gärning.

I USA är antalet dömda fångar 500 per 100 000 invånare eller 25 gånger fler än i Sverige. Domstolarna dömer ut långa fängelsetraff, ibland på 100-tals år.

Regler införda under Clintons första presidentperiod (1992-1996) medförde en drakonisk höjning av straffet vid tredje återfallet, även för relativt bagatellartad brottslighet: ”three strikes and you are out”. Många är inlåsta på grund av denna regel. Brottsligheten är överlag vikande samtidigt som antalet fängelsedömda är stigande. Till detta kommer USA:s användande av dödsstraff, något som är förbjudet i EU och Europarådet.

För USA:s del finns nu en lödig rapport om fängelsestraffets inverkan på brottsligheten: What caused the crime decline.

Bakgrunden är att brottsligheten i USA de senaste två decennierna kraftig minskat och nu är hälften mot toppåret 1991; våldsbrottsligheten har fallit med 51 och egendomsbrotten med 43 procent.

Forskarna har analyserat 13 vanliga förklaringsmodeller till den minskade brottsligheten, som ökad inlåsning, fler poliser, dödsstraff, vapenlagar och minskad droganvändning, för att finna svar på vilken inverkan fängelsestraff och polisarbete haft.

Slutsatsen är att:

En ökad inlåsning på dagens nivå har en försumbar inverkan på brottsligheten.

En polismetodik, “Compstat”, som bygger på statistik för att urskilja brottsmönster och prioritera polisarbetet har effekt, brottsligheten sjönk med mellan 5 och 15 procent i de städer som använt den.

Vissa sociala, ekonomiska och miljöfaktorer spelar roll för minskad brottslighet. Främst handlar det om en åldrande befolkning, inkomstförändringar och minskad alkoholkonsumtion.

Rapporten är alltså ingen uppmuntrande läsning för dem som förespråkar längre fängelsestraff, men väl för dem som understryker behovet av ett metodiskt polisarbete efter bland annat mönster från New York som var först med att införa “Compstat”.

Med reservation för de blygsamma nivåerna av dömda fångar i Sverige jämfört med i USA, förefaller det som om bättre polisarbete är en mer verksam faktor än ökad inlåsning för att bryta den brottskurva som i Sverige pekar åt fel håll.

Att den svenska kriminologiska forskningen får stöd av kollegerna i USA, när det gäller inlåsning, kan vara ett beskt piller att svälja för en svensk ”batonghöger”, inklusive författaren av denna artikel.

Vi får väl satsa mer på polisen i stället.

Krister Thelin

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN