Maria Larsson (KD): Äldreomsorgen är inte i förfall

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De flesta anhöriga vårdar frivilligt av kärlek - inte av tvång

Maria Larsson (KD).

Börje Thuresson

Med rubriken ”Åtstramningens pris” vill fackförbundet Kommunal göra gällande att svensk äldreomsorg är i förfall och att anhöriga tvingas ta över. Kommunal, eller rättare sagt forskarna vid Stockholms universitet, bygger dock sin beskrivning av äldreomsorgens utveckling på felaktiga premisser och starkt överdrivna slutsatser.

Huvudproblemet är att Kommunals bild av äldreomsorgens utveckling Inte är förankrad i fakta om äldres ohälsa och omsorgsberoendets utveckling. I fasta priser har kostnadsutvecklingen varit marginell under 2000-talet (sju procent) och antalet äldre har blivit fler. Men allt fler äldre kan leva aktiva och självständiga liv allt högre upp i åldrarna. Alla utförda starroperationer, höftledsbyten och kranskärlsvidgningar bidrar tillsammans med ny teknik som underlättar vardagen. Det är i sig en fantastisk utveckling. Det innebär att färre 80-åringar har omsorgsbehov nu jämfört med för 30 år sedan. Tar man med detta i beräkningarna, är fakta följande:

Äldreomsorgens resurser har inte minskat i förhållande till antalet äldre personer med behov.

Den kraftiga ransoneringen av resurser 1985-2000 har faktiskt till en del kompenserats under perioden 2000-2010.

Sverige lägger mest pengar av alla OECD:s medlemsstater på äldreomsorgen (som andel av BNP).

1,3 miljoner människor i vårt land gör omsorgsinsatser för en nära anhörig, en granne eller en vän.  Flertalet gör det av kärlek och omtanke och för att man själv vill. Det ska vi vara tacksamma över. Det bygger ett varmare samhälle. Det är också hälsofrämjande att göra gott för en annan människa, det visar forskningen. Men det finns situationer där omsorgsgivandet blir alltmer omfattande och där den som gör en insats riskerar att själv bli sjuk.

Från regeringens sida är det viktigt att betona att det alltid måste bygga på frivillighet. När man inte kan, vill eller orkar måste samhället vara berett att ta över. Det är också centralt att vi ger anhörigvårdare stöttning i deras uppgift. Regeringen har därför skärpt lagstiftningen så att kommunerna ska erbjuda stöd och ett nationellt anhörigcentrum har startats för att samla kunskap och sprida kunskap kring anhörigas situation.

Vi har gett Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga anhörigvården. Uppdraget redovisades i september i år. Fakta är följande: En betydande majoritet, 86 procent av dem som ger omsorg, uppger att det ofta eller alltid känns bra. Samtidigt upplever var femte att det är psykiskt påfrestande. Det är den gruppen vi ska rikta våra insatser till. Det finns ett mönster i att ju mer omfattande omsorg man ger, desto mer påverkas livskvaliteten till det sämre. Kvinnor upplever i högre grad än män att omsorgsgivandet påverkar livskvaliteten negativt.

Socialstyrelsens kartläggning visar också att uppskattningsvis 100 000 personer behövt lämna jobbet (30 000) eller gå ner i arbetstid till följd av att ge sådan omsorg (70 000). Vi behöver dock en mer fördjupad analys av vilka dessa personer är, skälen till att de tar ett stort ansvar, och om de får den hjälp de behöver och vill ha. I kartläggningen framgår nämligen också att 82 procent aldrig påverkats ekonomiskt. Det är i stället ungefär 6 procent som svarar att det ofta eller alltid skapar ekonomiska problem. Det är naturligtvis oacceptabelt men kanske inte på samma nivå som Kommunals analys vill göra gällande.

Anhörigvård ska också i fortsättningen vara frivilligt och inte upplevas som påtvingat. En väl utbyggd äldreomsorg är en bra förutsättning för det.

Maria Larsson

Publisert: