ÅSIKT

Håll fritidsgårdar öppna när de verkligen behövs

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Margot Wallström, Lill Lindfors och Christer Mattsson: Alla barn behöver vara i miljöer som skapar positiva tillfälligheter

Ett långt sommarlov tar sin början efter en orolig vår i Stockholms förorter.

När vi nu försöker förstå bränderna kommer vi inte att hitta några bra förklaringar i motiven hos de enskilda förövarna. Före kravallerna hade de ingen aning om att de skulle delta i dessa, när de drogs med saknade de fortfarande motiv. I efterhand började motiven formuleras, handlingarna rättfärdigas och identiteten formas.

Olika debattörer söker efter rationaliteter som kanske inte finns, vilket bidrar till att forma en berättelse om dessa ungdomar.

Det kallas andrefiering, skapandet av den andre, när man går bortanför en uppdelning i vi och dom. Det är när vi berättar vilka de andra är, varför de är som de är och gör som de gör. Detta trots att de andra varken är en särskilt tydlig grupp eller hade några planer dagarna före kravallerna och att allt var till största delen tillfälligheter. Eller egentligen avsaknad av tillfälligheter, andra tillfälligheter, de positiva tillfälligheterna som hade kunnat skapa helt andra handlingar och helt andra identiteter.

Med en till synes generös gest tillgängliggörs nu fritidsgårdskvällar, sommaraktiviteter och feriejobb i de mest utsatta områdena. Detta kommer med stor sannolikhet att mildra problemen, men inte lösa dem.

Alla barn behöver finnas i miljöer som skapar positiva tillfälligheter, och vi har vårt offentliga system till att skapa dessa. Men det finns ingen anständighet i ett samhälle som bestämmer vilka tillfälligheter som behöver skapas i de andras, de utsattas områden.

Hur vi nu än väljer att gå vidare från erfarenheterna denna vår är det tre saker som vi måste ta fasta på:

För det första handlar det om fördelningen av den offentliga servicen utifrån behovet. Fritidsgårdar är bra, om de är tillgängliga då de behövs och har ett innehåll som skapar positiva tillfälligheter utifrån ungdomarnas vilja och egenmakt. Efter omfattande bränder i Kungälv 2009 upptäckte man att dessa nästan undantagslöst utfördes under perioder när gårdarna varit stängda länge. Den offentliga servicen måste vara som starkast när civilsamhället sluter sig om sig självt, i juli och under julen.

För det andra krävs det att det skapas forum för dialog i stigmatiserade områden där de som företräder sig själva, sitt område, sin utsatthet blir en part i samtalet. Vi kan inte fortsätta att andrefiera hela stadsdelar genom att betrakta dem som invandrare, problemungdomar, resurssvaga, klienter och brukare av offentlig service.

För det tredje måste vi inse att alla samhällen alltid är fyllda av konflikter, har alltid varit det och kommer alltid att förbli. Föreställningen om ett samhälle utan konflikter är en naiv men också farlig idé. Det är den föreställningen som förleder oss att betrakta Husbykravallerna som en integrationsfråga i stället för en fråga om bristande positiva tillfälligheter.

Det som det konfliktfyllda samhället behöver är förmåga till kompromiss. Kompromissförmågan i sin tur uppstår när jag kan förmå mig till att se att du har behov som är annorlunda, större eller mer akuta än mina.

När jag kan se världen ur ditt perspektiv, då uppmuntrar jag dig att se världen ur mitt, därefter kan vi förhandla och kompromissa. I vardagligt tal kallas detta för tolerans. Tolerans är det ligament som håller samman vårt samhälle, det är en av våra överlevnadsfrågor.

Det är illavarslande när högerextremister bildar medborgargarden för att spöa upp de som utpekas som syndabockar. Men utpekandet sker alltid i en krets större än medborgagardenas extremintoleranta gemenskap, och vi riskerar alla att bidra till det genom att andrefiera barnen som hela sommaren ska hänga på sitt vanliga torg.

Margot Wallström

Lill Lindfors

Christer Mattsson