Ambitiösa flickor är Afghanistans framtid

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-06-28 | Publicerad 2011-06-27

Lasse Bengtsson: Soldaterna åker hem – nu måste regeringen satsa på utbildning

helskärm

Nu börjar de utländska soldaterna dras tillbaka från Afghanistan. Det innebär början på en ny fas i det här härjade ­landet. Det är få som med gott samvete kan säga att det militära äventyret varit framgångsrikt. Misstron, till och med hatet, mot utländska soldater är omfattande.

Med militären kommer också det internationella biståndet att börja sina. Miljard för miljard. Dollar, alltså.

Så, undrar ni om det finns någon framtid för Afghanistan? Om det inte är ett hopplöst fall, som vi kan lämna åt sitt eget tragiska öde?
 

Nej, inte om du frågar mig. Nu är det viktigare än någonsin att vi tänker på framtiden. Jag har sett åtminstone en del av den. Den stavas Nazaneen, Nabeela och Nooria. Tre 15-åriga tjejer som ska bli jordbruksexperter. Det är dem ska vi satsa på.

Jag träffade Nazaneen, Nabeela och Nooria i den lilla staden Keshim i nordöstra delen av landet. De var förhoppningsfulla. De hade just kommit in på en fyraårig jordbruksutbildning för flickor, med examen och löfte om kostnadsfri fortsättning på universitet. Provinsen hade, framsynt nog, bestämt sig för att satsa på en sådan utbildning och inte mindre än 30 av de 36 antagna kom från deras skola, Mashad Girls Model School. Ja, det är en ovanligt bra skola. Ja, den drivs av Svenska ­Afghanistankommittén.

För att vi ska kunna förstå Afghanistan, måste vi inse att det är land som består av vanliga människor. Betydligt fler vanliga människor än dem vi alldeles för ofta ser på bilder, med höjd Kalasjnikov i näven.
 

Afghanernas drömmar liknar påfallande ofta våra egna. Man vill ha ett jobb, man vill ha mat på bordet, man vill att det ska växa. Man vill inte minst att det ska gå bra för barnen, att de ska få ett bättre liv än det man själv kunnat få. Man vill ha stopp på kriget och dödandet. Man vill kunna skratta igen.

Jag frågade Nazaneen, ­Nabeela och Nooria varför de hade valt att satsa på just jordbruksutbildning, något mycket ovanligt för unga kvinnor i Afghanistan. Jag fick veta att flickornas föräldrar hade stöttat dem, att de tyckte att män och kvinnor är lika mycket värda och ska kunna arbeta med samma saker.

Det kom också fram att även om de skulle möta motstånd, vill de ändå ­satsa eftersom det också är viktigt för landet.

Dessutom var de intresserade av det tekniska, hur man förbättrar odlings­metoderna, kvaliteten på grödorna och effektiviteten i arbetet.

Jag satt en lång stund och tittade på dem. Och funderade. De tittade tillbaka. Med glada ögon. De måste­ få en chans, tänkte jag. Vi får inte svika dem nu. De måste kunna fortsätta sin utbildning. Bli jordbruks­experter. Förbättra skördarna i Afghanistan. Vara föredömen för andra ambitiösa unga kvinnor. Starta en process för ett modernare land.

Vet ni vad den utbildning flickorna går kostar? 2 500 afghanis per år. 400 kronor. Den här gången ­bryr jag mig inte ens om att nämna vad en svensk soldat kostar.

Så, om jag skulle uppmana dig som läsare något, skulle det vara att tänka ett ögonblick på hur mycket du skulle kunna avvara för de här framtidskvinnorna.
 

Till den svenska regeringen vill jag säga: låt nästa säkerhetsprojekt i Afghanistan bli utbildning. Det lönar sig.

Jag avrundade med att fråga Nazaneen, Nabeela och Nooria – så där lite lättvindigt som journalister ibland gör – vad de sysslar med om tio år?

I Afghanistan svarar man sällan på en sån fråga. Framtiden är för osäker.

– Då gör vi nytta, svarade Nazaneen, Nabeela och Nooria med en mun.

Lasse Bengtsson