ÅSIKT

Tänk om FN var som VM

DEBATT

Kofi Annan: Jag önskar att alla länder tävlade lika hängivet om att vara bäst i respekt för mänskliga rättigheter

Foto: Grön av avund FN:s generalsekreterare Kofi Annan jämför FN med fotbolls-VM och blir grön av avund. Han önskar att frågor om fred, mänskliga rättigheter och miljö skulle engagera och diskuteras lika mycket som fotbollsmatcher. På måndag hejar han på sitt födelseland Ghana som för första gången kvalificerat sig till VM och möter Italien i Hannover. Bilden är ett montage

Du kanske undrar vad som får Förenta Nationernas generalsekreterare att skriva om fotboll.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men det är så att fotbolls-VM gör oss inom FN gröna av avund.

Fotbolls-VM är höjdpunkten för den enda verkligt globala tävlingen: den spelas i varje land, av alla raser och religioner. Det är en av få företeelser med lika stor spridning som Förenta Nationerna. Fotbolls-VM kan till och med sägas vara mera omfattande än FN. FIFA har 207 medlemmar, vi har bara 191.

Men det finns än bättre anledningar att avundas fotbolls-VM.

För det första är fotbolls-VM ett evenemang där alla vet var deras lag står och vad det gjorde för att komma så långt. De vet vem som gjorde mål, hur det hände och i vilken minut av matchen. De vet vem som missade ett öppet mål och vem som lyckades ta emot straffsparken.

Jag önskar att vi hade mera av den här sortens tävling inom vår egen familj av nationer, att länder öppet konkurrerar om att hålla den bästa standarden vad gäller respekt för mänskliga rättigheter. Jag önskar att länder strävade efter att överträffa varandra i att toppa statistiken för överlevnad hos barn eller antalet inskrivna i grundskolan. Jag önskar att stater stoltserar med sina prestationer för hela världen att beskåda och att regeringar hålls ansvariga för sina gärningar och de resultat de leder till.

För det andra är fotbolls-VM en tilldragelse som alla i hela världen älskar att tala om, noggrant granska vad deras lag gjorde rätt och vad det kunde ha gjort annorlunda – inte att förglömma motståndarlagets insatser.

Människor sitter på kaféer var som helst, från Buenos Aires till Peking, i ändlöst debatterande om de bättre stunderna av matchen, de avslöjar en intim förtrogenhet och kännedom inte bara om sina nationella lag utan också om många av de andra lagen, de uttrycker sig om ämnet med till lika stor del klarhet som passion. Tonåringar med tunghäfta förvandlas till vältaliga, självsäkra och bländande analytiska experter.

Jag önskar att vi såg mera av den här typen av konversation i världen i stort: att medborgare uppslukas av frågor kring hur deras land kan förbättra sitt index över mänsklig utveckling, hur landet kan reducera utsläpp av koldioxid eller förhindra nya hiv-infektioner.

För det tredje är fotbolls-VM en händelse där alla länder har chans att delta på lika villkor. Endast två saker har betydelse: talang och lagarbete.

Jag önskar att vi hade flera sådana jämlikhetsivrare på den globala arenan. Fria och rättvisa utbyten utan subventioner, barriärer eller skatter. Varje land får då en verklig chans att bevisa sin styrka på världsscenen.

För det fjärde är fotbolls-VM ett evenemang som påvisar fördelarna av samspel mellan människor och länder. Allt fler nationella lag välkomnar nu tränare från andra länder, som för med sig nya sätt att tänka och spela.

Detta gäller också för det allt ökande antalet spelare som mellan fotbolls-VM-tävlingarna representerar klubbar utanför hemmen. I de nya lagen ingjuter de nya kvalitéer, de växer med erfarenheten och kan bidra med färska kunskaper när de återvänder till hemmalaget. De blir ofta hjältar i det nya landet i denna process, och de hjälper till att öppna hjärtan och bredda vyer.

Jag önskar att alla kunde upptäcka att migration av människor generellt kan skapa trippla vins­ter – för migranterna själva, för deras ursprungsland och för de samhällen som tar emot dem. Migranterna bygger inte bara ett bättre liv för sig själva och sina familjer, de är också skapare av utveckling i de nya länderna där de arbetar – ekonomiskt, socialt och kulturellt. När de återvänder till hemländerna inspirerar de med nyvunna idéer och kunnande.

Gemensamt för alla länder är att ett deltagande i fotbolls-VM framkallar en djup känsla av nationell stolthet. För länder som kvalificerar sig för första gången, såsom Ghana där jag är född, innebär det heder. För dem som får möjlighet att delta efter år av motgångar, såsom Angola, representerar fotbolls-VM nationell förnyelse. För länder som befinner sig i konflikt, som Elfenbenskusten, är ett eget fotbolls-VM-lag en unik och mäktig symbol för nationell sammanhållning, och ger hopp och inspiration om nationell pånyttfödelse.

Detta leder mig till vad som vi inom Förenta Nationerna kanske avundas allra mest: Fotbolls-VM är ett evenemang där vi får uppleva att målen faktiskt blir uppnådda.

Jag talar inte enbart om målen som lagen åstadkommer, jag menar också det viktigaste målet av dem alla – att få vara där och ingå i familjen av nationer och människor, och fira mänskligheten som är vår gemensamma.

Jag ska försöka att minnas detta när Ghana möter Italien i Hannover den 12 juni – men självklart kan jag inte lova att jag kommer att lyckas.