F-kassan skickade räkning på 200 000

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Juristerna: Martin hade gjort all rätt – anklagades för fusk

1 av 3 | Foto: OLA AXMAN
”Man kan ha fått livränta under många år utan att kassan har utrett om rätt till livränta fortfarande finns. I många fall har den enskilde trott att kassan gjort sådana kontroller eftersom det anges i det ursprungliga beslutet att det ska ske”, skriver debattörerna.

Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa i media om hur Försäkringskassan jagar fuskare som stjäl våra skattepengar.

Vi som arbetar på LO-TCO Rättsskydds försäkringsrättsenhet företräder arbetstagare som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemen, bland annat de som drabbats av arbetsskador.

Vi vill poängtera att vi givetvis anser att bara den som uppfyller villkoren ska ha rätt till ersättning från socialförsäkringssystemet. Det är viktigt att ett system som vi alla betalar är rättvist och bygger på rättssäkerhet och transparens.

Men vi har kunnat konstatera att återkrav av livränta, det vill säga ersättning efter en arbetsskada, har ökat lavinartat. Och vi ser att de människor som anses vara återbetalningsskyldiga drabbas hårt, både ekonomiskt och mänskligt.

Många upplever att media, Försäkringskassan, arbetskamrater, vänner och rättsväsendet ser dem som brottslingar som skor sig på samhällets resurser. Ofta känner de en oerhörd skam och upplever att de har hamnat i en orättvis situation som de har små möjligheter att påverka. De är så rädda att bli stämplade som fuskare och brottslingar att de inte vill synas i massmedia ens i de fall där domstolen har kommit fram till att Försäkringskassan gjort fel.

Genom de rättsprocesser vi för mot Försäkringskassan kan vi konstatera att de utredningar som ligger till grund för återkrav ofta är undermåliga och kan bygga på ett anonymt vittnesmål, antaganden och slutsatser dragna från exempelvis hemsidor. Detta rimmar inte med grundläggande krav på förutsebarhet och rättssäkerhet.

Den stora ökningen av återkrävda ersättningar som Försäkringskassan har presenterat beror på att man i många fall inte har gjort några kontroller på 10–15 år. Man kan ha fått livränta under många år utan att kassan har utrett om rätt till livränta fortfarande finns. I många fall har den enskilde trott att kassan gjort sådana kontroller eftersom det anges i det ursprungliga beslutet att det ska ske.

Ett exempel är en person som fått livränta i 10 år, låt oss kalla honom Martin. Under de tio år som han har uppburit livränta har han anmält sina inkomster till Försäkringskassan många gånger i andra ärenden, till exempel föräldrapenning och sjukpenning. Vid en kontroll upptäcker kassan plötsligt att Martin inte längre gör en tillräckligt stor inkomstförlust för att han ska ha rätt till livränta. Kassan återkräver därför 200 000 kronor.

Kassan menar att Martin brustit i sin upplysningsskyldighet och att han borde ha insett att han inte har varit berättigad till ersättning. Försäkringskassan beviljar inte heller någon eftergift av beloppet, trots att Martin vid upprepade tillfällen har anmält sina inkomster till kassan som således haft god insyn i inkomstförhållandena.

Myndigheten som sitter på all kunskap om regelverket har alltså inte insett att Martin inte har rätt till livränta – men kräver ändå att Martin skulle förstå!

I detta exempel fick Martin rätt i domstol och hela återkravet föll. Men varför tog Försäkringskassan inte redan från början sitt ansvar för den felaktiga utbetalningen? En onödig process i domstol hade kunnat undvikas, liksom onödigt lidande för den enskilde.

Ett annat exempel är de utredningar om jämförelseinkomster som kassan gör i samband med återkrav av livränta. För att kunna veta om en person gör en inkomstförlust på grund av arbetsskada ska en jämförelse göras med den inkomst som personen skulle haft som oskadad i sitt tidigare arbete och de inkomster som han/hon har efter skadan. I vissa fall använder sig kassan då av mycket schablonartade inkomster och tar inte hänsyn till individuella förhållanden. Det leder till att inkomsten före skadan blir för låg och inte motsvarar vad den enskilde faktiskt skulle ha tjänat som oskadad med följden att det återkrävda beloppet givetvis blir fel.

Försäkringskassan kräver också att den som uppbär livränta ska känna till inkomstutvecklingen i sitt tidigare arbete för att kunna upplysa kassan om när rätt till livränta upphört. Att den enskilde ska ha en sådan kontroll över situationen på en arbetsplats, som man kanske lämnade för tio år sen, är orimligt.

När Försäkringskassan nu gör riktade kontroller kan en enskild person få ett återkrav på en halv miljon kronor och mer, trots att det är uppenbart att Försäkringskassan i många fall har brustit i sin kontroll av inkomster.

Den enskilde ska inte få skulden för myndighetens oförmåga till kontroll och bristande interna hantering av uppgifter. Vår bestämda uppfattning är att Försäkringskassan måste ta sitt ansvar. Det är inte rimligt att en privatperson ska behöva ta hela smällen på egen hand.

Claes Jansson
Erika Ejderhamn Roupé

Publicerad: