Afrika rymmer mer än hunger och vilda djur

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jens Assur: Kolonial syn präglar debatten

Under våren har den chilensk-amerikanske konstnären Alfredo Jaar ställt ut på Malmö konsthall. Jaar har särskilt intresserat sig för västvärldens bild av Afrika. Ett av hans verk, ”From Time to Time”, är byggt av nio av nyhetsmagasinet Times förstasidor. Sex av dem visar svältande och sjuka barn, tre låter oss möta exotiska djur.

Omänskligt helvete eller naturaparadis. Afrika rymmer fler bilder, fler verkligheter, än så. Det är Jaars poäng. Det har också varit utgångspunkten för mitt eget projekt ”Africa is a Great Country”. Under nästan ett år har jag fotograferat afrikanska huvudstäder, ett snabbt växande modernt och urbant Afrika.

Jag är den förste att slå fast att det vid sidan av detta Afrika finns många andra Afrika –  plågade av krig, fattigdom, sjukdomar, korruption…

Men det Afrika jag har dokumenterat finns också.

Som dåvarande chefen för den brittiska hjälporganisationen Oxfam, Barbara Stocking, påpekade i en intervju med BBC förra året riskerar ett Afrika som ensidigt görs till hopplöshetens urhem på jorden att bli ett Afrika som omvärlden inte engagerar sig i. Vi måste bejaka kontinentens mångfald och komplexitet, framhöll Stocking.

Efter att under nära två månader ha visats på Liljevalchs konsthall har min utställning ”Africa is a Great Country” (ordet ”country” ska här förstås som ironi) nu inlett en omfattande Sverigeturné. Intresset har hittills varit överväldigande. Vi räknar med att cirka 200 000 svenskar kommer att ha sett utställningen när turnén avslutas hösten 2014. I bästa fall har de också fått med sig en fortsatt nyfikenhet på vad som sker, eller inte sker, på en av världens mest komplexa kontinenter.

Också i medierna har intresset för ”Africa is a Great Country”, och de frågor den driver fram, varit stort. Ett exempel av många är att Aftonbladet nu låtit ett kritiskt inlägg om utställningen tjäna som inledning till en debatt om ”det nya Afrika”.

Det är utmärkt.

Men författaren och journalisten Berthil Åkerlunds artikel (AB 8/6) gör mig samtidigt konfunderad. Han gillar inte de bilder han sett på Liljevalchs. Han gillar framförallt inte den Afrikabild han tycker de förmedlar. Det är ett Afrika som bedöms med ”en västerländsk måttstock”, ett Afrika ”där det som finns hos oss nu också finns i Afrika”, det vill säga ett Afrika med ”ekonomi, tillväxt, medelklass, shoppingcentra, mobiltelefoner och bredband”.

Åkerlund känner sig ”illa berörd”. För att mina bilder inte förmedlar en heltäckande bild av Afrika? Nja, han tycks ha förstått att det inte är, och inte hade kunnat vara, min ambition.

Nej, det är snarare just det Afrika jag dokumenterat som han inte gillar. Det är inte tillräckligt ... afrikanskt. Berthil Åkerlund suggererar fram en bild av ett mer autentiskt Afrika präglat av mänsklig värme och gemenskap, ett Afrika ”som sjuder av liv”. Detta i kontrast mot det Afrika som jag skildrat, ett västerländskt Afrika av ”ting och yta”.

Jag behöver kanske inte ens påpeka att han därmed ansluter sig till ett klassiskt kolonialistiskt tankemönster: Afrikanerna förblir lyckligast om de får leva som de alltid levt och slipper bära den vite mannens bördor: det vill säga slipper plågas av espressobarer, ekonomisk tillväxt och fungerande infrastrukturer.

En annan person som också önskar sig ett annat Afrika är Julia Svensson (DN, 18/4). Hon vill ha bilder med liv och rörelser. Hon vill att människorna ska titta in i kameran. Glada, förmodar jag. Julia Svensson - som själv aldrig besökt Afrika – skriver att hon gärna hade sett att utställningen skildrat vardagslivet.

Det hon inte har förstått, eller kan acceptera, är att bilderna är ett konstnärligt och politiskt porträtt av den vardag som 40 procent av afrikanerna som nu bor i någon av kontinentens snabbväxande städer är en naturlig del av och där var tredje tillhör medelklassen.

För att citera Richard Dowden, Generaldirektör för Brittiska Afrikainstitutet och ansedd som en av världens främsta afrikakännare: ”I think for many people Jens’ pictures will be truly shocking. They show a dynamic, ambitious, thriving, ordinary Africa.”

Eller som en Afrikas ledande politiker, Nkosazana Dlamini-Zuma, Afrikanska unionens första kvinnliga ordförande och tidigare minister i tre sydafrikanska regeringer sa efter invigningen: “What did I think about the exhibition? I felt at home.”

Jens Assur

Publicerad: