ÅSIKT

Nej, klimatapokalypsen kommer inte rädda dig

Debattören: Därför håller det inte att leva som att ”det är för sent att rädda klimatet”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: GETTY, Stefan Tell
Det är ett litet trauma att inse att det inte krävs ont uppsåt för att göra skada, skriver Camilla Sten.
DEBATT

DEBATT. Jag undrar om dagen då vi förlorade kampen om klimatet var den dag då IPCC släppte sin rapport om klimatförändringar och vi i stället för att höra ”vi har 12 år på oss att rädda världen” bestämde oss för att höra ”världen går under om 12 år”.

IPCC:s rapport om klimatförändringar kom som en nödvändig chock. I framtiden hoppas jag att vi talar om den som en historisk vändpunkt, ett globalt uppvaknande.

Miljöfrågan håller på att segla upp som vår tids stora utmaning. Det vetenskapliga samfundet står enigt i att det är möjligt att hålla den globala temperaturökningen under 1.5 grader. Naturens lagar står inte i vägen för det målet. Om vi anstränger oss kan vi bevara den värld vi lever i; det enda som krävs är vår vilja.

Så med det sagt vill jag prata om hopplöshet.

För det var många som behandlade höstens rapport som ett uppvaknande, en uppmaning att ställa om och ställa krav. Men det var lika många som tog det som en domedagsprofetia. Som i stället för att ta till sig rapporten som en väg framåt hörde en proklamation att vi har 12 år kvar att leva.

Jag vet inte hur många gånger jag under hösten och vintern har hört jämförelser med Titanic; hört människor i min omgivning säga: ”ingenting att göra åt saken, vi kan lika gärna låta orkestern spela medan skeppet sjunker”.

Det är en reaktion född av rädsla. Att ta in att vi som människor har makten att omskapa världen är svårt, och att ta till sig att vi oavsiktligt är på väg att förstöra den är svårare.

Det är ett litet trauma att inse att det inte krävs ont uppsåt för att göra skada.

Särskilt när man bara är en av sju miljarder, och när nyheterna är fulla av allt som inte görs. När demokrati är en lång, svår och snårig process där framstegen går långsamt och idealen lätt går förlorade i byråkrati.

Men att välja att se klimathotet som en oundviklig domedag är en form av förnekelse. Det är bekvämare att välja att leva för dagen än att leva för framtiden, precis som det alltid är enklare att ta nästa cigarett än det är att sluta röka.

Att välja att ta individuellt ansvar för sin klimatpåverkan är att implicit acceptera möjligheten att vi kanske inte kommer att lyckas. Att ta ansvar för den skada vi redan åsamkat vår planet är att inse att de cigaretter vi rökt kanske redan varit nog för att ge oss cancer.

Men sanningen är att världen med all sannolikhet inte är på väg att gå under. Den är bara på väg att bli mycket, mycket sämre. Vi rör oss just nu inte mot mänsklighetens undergång, utan mot en framtid med hungersnöd, massflykt, sjukdomsepidemier på grund av vattenbrist, rasande skogsbränder och extrema vädermönster.

Det är skrämmande att tänka att vi har makt att göra någonting åt det. För makt är ansvar. Men jordens undergång är inte på väg. Om tolv år kommer de flesta av oss fortfarande att vara här.

Hopplöshet är inte ett alternativ. Det är dags att välja vilken slags värld du vill leva i, för apokalypsen kommer inte att rädda dig från konsekvenserna av dina handlingar.


Camilla Sten, författare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM