Att vara svensk är att vara människa

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Alexandra Pascalidou: Världen är vår - Sverige också

Alexandra Pascalidou.
Alexandra Pascalidou.

Året var 1995. Platsen var Rinkeby Torg. Jag gjorde min första trailer för SVT.

Jag sa: Jag är 100 procent grekisk och jag är 100 procent svensk.

De skrev: Du kommer aldrig att bli svensk. Åk hem.

Jag sa: Det här är mitt hem. Här har jag växt upp. Här finns min familj. I den svenska jorden ligger min farmor begravd.

De skrev: Snart ligger du i grann- graven. Vi kommer döda dig.

Sen jag var barn har jag kallats grekstek, blatteknatte, lakritsunge, svartskalle, babbe, spagge, turkburk, zigenarhora. Kärt barn har många namn. Hatat också.

Men jag är inte ensam. Jag är bara en av många. De vars sorger inte är sorgliga nog, vars styrkor inte är starka nog, vars smärta inte är smärtsam nog för att räknas. De vars mödor inte är mödosamma nog för att räcka ända fram till prispallen. För svenskheten är ett pris. Ett pris vissa vinner efter ett maratonlopp utan rättvisa mätinstrument. Ett lopp där du kan förlora trots att du vunnit. Ett pris du får betala bara för att du är som finn-fem-fel-

leken.

I dag frågar vi oss: Vad är det att vara svensk? När och hur blir man svensk? Behöver vi en kokbok i svenskhet med kardemummadoftande recept av hjortron och lingon? Är svenskheten summan av smörgåsbordet och allemansrätten kryddad med konsensus och kollektivism? Är svenskhet hembränt och humanism?

Jag vill inte minnas hur många år jag ägnat åt att söka svaren, knäcka koderna, få ihop ekvationen, passa in i pusslet för att en dag få en slutgiltig svenskstämpel på rumpan av någon tomte som kvalitetssäkrar och godkänner mig som likvärdig medborgare och befriar mig från livstidsdomen av främlingsskap, invandrarskap, utanförskap.

Jag vill inte minnas alla år av kamp för att erövra svenskheten. Ursäkta ordvalet. Erövring låter hotfullt. Jag är inte här för att ta över. Jag är här för att jag som sexåring fördes hit som bagage utan att bli tillfrågad om jag ville leva eller dö i Norden. Och jag är en av många som trots enveten kamp misslyckats i min ambition att bli fullvärdig svensk i Sverige.

Svensk blev jag när jag flyttade hem till Grekland. Och det var inte när jag åkte till Ikea i Aten för att köpa köttbullar och senapssill. Det var när mitt eget folk kallade mig för svenskan. Det jag jagat som en skugga genom livet kom till mig när jag släppte taget.

De svenskaste svenskarna har jag mött utanför Sverige. I Valparaiso i Chile hamnade jag hos ett gäng gamlingar som ägnade en hel middag åt att romantisera och glorifiera Sverige. Över hembakta empanadas och ett lass av Janssons frestelse lovsjöng nostalgikerna sitt forna hemland. Landet som gav dem asyl när de flydde undan Pinochets blodiga diktatur. De mindes midnattssolen, bassängerna bland betongkolosserna och folkhemmets famn i Palmes paradisland. De mindes och de sörjde att de var för gamla för att orka åter- vända till sina drömmars land.

Innan jag gick sa den skröplige middagsvärden: ”Noterade du mitt hus utanpå?” Han haltade ut, lyfte på käppen och visade stolt sitt blågula hus. En hyllning till Sverige på en kulle i vackra Valparaiso. En hyllning till friheten och jämlikheten och öppenheten och generositeten. ”Precis som i Sverige står min dörr alltid öppen för världen” sa den gamle när vi tog farväl.

Jag har funderat länge på denna obändiga längtan och svenskhetssträvan. I synnerhet när jag mött nationalismens grindvakter som säger sig äga nycklarna till svenskhetens pärleport. Minoriteten som tror sig ha monopol på Sverige.

Varför ger vi dem makten att definiera oss och sätta våra gränser?

Svenskheten är ingen doktorshatt man föräras efter flitig forskning. Svenskheten är ingen medalj man gjort sig förtjänt av. De vet till och med vår frimärkespåg Zlatan som vi slickar på när vi skickar svenska vykort till våra släktingar över världen, där vi skriver att Sverige är fantastiskt! Rent och lugnt och organiserat. Fredligt och fridfullt. Vykort där vi inte skriver att vi inte riktigt ryms. Att den intellektuella och emotionella elasticiteten inte alltid inkluderar oss som pratar lite för högt, lite för mycket, lite för fort. Vi som gärna pratar med främlingar och lägger näsan i blöt. Vi som varken tror att ensam är stark eller att tystnad är guld.

Men den man älskar skyddar man. Och vi värnar vårt värdlands varumärke mer än de självutnämnda patrioterna. De som gör sitt bästa för att såra och splittra Sverige. De glömmer att vi är för få för att vara splittrade.

Så ni som precis påbörjat den långa jakten på svenskheten - ge upp. Gör inte som jag. Slösa inte bort er värdefulla tid på meningslösa myter om moraliskt överlägsna folkslag.

Försök inte förstå vad det är att vara svensk. Försök förstå vad det är att vara människa. En människa som inte sätter gränser varken för sig själv eller för andra. En människa som inte hänger upp sin existens på etniska etiketter. En människa som vågar stå emot människo-fientliga vindar. Som inte tiger när hon måste tala. Som inte viker sig när hon måste stå upp. Som inte böjer sig för att rymmas i en imaginär gemenskap. Som inte sänker blicken utan istället höjer den mot horisonten. För där framme väntar en ljusnande framtid. Och den framtiden skapar vi just här och just nu.

Om du lyssnar riktigt noga hör du allt fler som inte tiger av tacksamhet eller rädsla. Röster som inte längre kan stoppas. Varken i fack eller i sin framfart.

Vi har varken störtat en tyrann eller avsatt en diktator för att förenas i en euforisk folkfest. Men vi kan förenas för att fira naturen och kulturen, skönheten och skyldigheten att värna vår demokrati, rättigheten att röra oss fritt, uttrycka vår åsikt, tillbe valfri Gud eller vända religionerna och rasismen ryggen. Vi kan förenas i vår osvikliga tro på jämställdhet och jämlikhet, mångfald och rättvisa.

Oavsett vad vi kallar oss, oavsett var vi kommer ifrån, oavsett vart vi är på väg, kan vi alla fira i dag.

Ty världen är vår. Och Sverige också!

Alexandra Pascalidou,

-

Publicerad: