ÅSIKT

Vi är livsviktiga i vården – visa det

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattörerna: Vi finns där för er i alla livets skeden – men våra insatser syns inte när lönen kommer

DEBATT. Otryggare arbetsförhållanden, lägre livslöner och pensioner som inte går att leva på. Det är fortfarande verklighet för många kvinnor i ”världens mest jämställda land”, i Sverige år 2016.

Vi kvinnor som arbetar i vård och omsorgsyrken är extra utsatta för en värdediskriminering där manliga yrken värderas mer än kvinnliga.

I debatten brukar det ibland heta att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och visst ska vi kvinnor vara stolta över vad vi åstadkommit under det senaste seklet. Vägen från kvinnlig rösträtt till dagens representation på arbetsmarkanden och i politiken har varit lång och svår. Framgångarna har varit resultatet av en lång och svår kamp, inte minst från fackligt håll. Men tyvärr kan vi idag på 8 mars återigen konstatera att vi har lång väg kvar till verklig jämställdhet.

Det är ingen överdrift att säga att den svenska välfärden bärs upp av oss kvinnor. I vård och omsorg dominerar vi – nio av tio undersköterskor och barnskötare är kvinnor.

Vi utför ett livsviktigt och kvalificerat arbete. Vi finns där för er i alla livets skeden. Vi tar hand om era barn när ni går till jobbet. Vi vårdar er när ni blir sjuka och hjälper er mamma eller pappa när de blir gamla och behöver vård och stöd i livets slutskede.

Men våra insatser syns inte i plånboken när lönen kommer.

Fortfarande i dag, 2016, värderas de här insatserna lägre än att sköta om en svarv eller en borrpelare.

Ett räkneexempel: En manlig industriarbetare tjänar i genomsnitt 2 800 mer än en undersköterska – trots lika lång utbildning. Utslaget på ett 40-årigt yrkesliv kommer den kvinnliga undersköterskan att tjäna nästan 1,4 miljoner kronor mindre än den manlige industriarbetaren.

Men siffror och statistik i all ära - löneskillnaderna är i verkligheten mycket större än så. Anledningen är enkel: Männen arbetar oftare heltid än oss kvinnor i vård- och omsorgsyrken.

I vårt fackförbunds yrkesgrupper i vård och omsorg arbetar fler än hälften deltid, trots att många av oss helst skulle ha en heltidstjänst. Det här gör att det vi får i plånboken efter skatt inte sällan är under 10 000 kronor.

Och vad händer då när vi efter ett långt yrkesliv där vi vårdat gamla och sjuka, själva blir gamla och går i pension? Svaret är tyvärr givet: Vi får en pension som vi inte kan leva på.

En rapport från Kommunal från förra året visar att många kvinnor som lämnat yrkeslivet i vård och omsorg är fattigpensionärer. I stället för att kunna njuta av livet som pensionär på sin egen pension är de beroende av närstående familjemedlemmar för att klara sitt uppehälle. Det är inget annat än skamligt.

Alla vet att behovet av kvalificerad och välutbildad arbetskraft i omsorgsyrken kommer att öka stort de närmaste decennierna. Vi som arbetar som undersköterskor kommer att behöva 160 000 nya kollegor fram till år 2035.

För att kommuner och landsting ska ha möjlighet att rekrytera all denna personal krävs att arbetsvillkoren upplevs som drägliga och att lönen ska gå att leva på. I detta läge är det fullständigt obegripligt att borgerliga partiledare, debattörer och företrädare för arbetsgivarna argumenterar för SÄNKTA löner. Det vore inte bara ett svek mot oss kvinnor, utan också en katastrof för den framtida svenska välfärden.

I dag, på internationella kvinnodagen, skickar vi därför en uppmaning till våra arbetsgivare runt om i landet: Låt årets avtalsrörelse bli ett steg på vägen till jämställda löner för oss kvinnor i vård och omsorg.

Visa oss i mer än ord att våra insatser är livsviktiga – ge oss värdigt betalt.

Jessica Hjelte

Sandra Sjölander

Alva Bertilsson

My Lilja Djupström

Jasmine Berglund

Pornthip Srithang

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM