Man hotar, kissar och spottar på oss

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Brandmän: Utvecklingen är skrämmande – vi måste få till en förändring snabbt

Foto: Foto: ANDREAS BARDELL
Men vem hjälper hjälparen och vilka signaler ger samhället och staten, egentligen? frågar sig debattören.
Peter Bergh.

DEBATT. Samhällets insatspersonal, hjälpare och tillrättaställare blir spottade på, kissade på och får sten kastade på sig. Man riggar fällor, riktar vapen, skjuter raketer och hot och våld mot blåljuspersonal sker nu varje dag och acceptansen för detta har sakta höjts och blivit ett slags vardag.

En minst sagt skrämmande utveckling och att dessa män och kvinnor återigen nästa skift finns till hands för sina medmänniskor är beundransvärt.

Men vem hjälper hjälparen och vilka signaler ger samhället och staten, egentligen? Arbetsmiljöverket har sina föreskrifter och respektive arbetsgivare och organisationer har instruktioner, planer och mängder av policydokument men signalerna samhället ger för störande eller hindrande av insatser, hot och våld mot insatspersonal är minst sagt tveksamma. Verkningslösa eller rent av obefintliga.  

Insatspersonal blir misshandlad under ett uppdrag men tingsrätten ogillar åtalet gällande våld mot tjänsteman med motiveringen att hen inte bedrev myndighetsutövning, och inte var att anse som tjänsteman vid misshandeln. Man tar sig för pannan. Bakhåll, fällor, rena överfall, våld och hot mot insatspersonal måste möta kraftfulla motåtgärder och kunna ge en påföljd. Så är det inte i dag.

Lämnas detta därhän ser ju samhället det som acceptabelt och det finns minst sagt ett signalvärde i detta. Staten måste visa via lagändring att hot och våld mot all insatspersonal, inte bara polisen, är helt oacceptabelt eller börja klassificera även brand och ambulanspersonal som tjänstemän.

Dessa män och kvinnor förtjänar ett speciellt skydd och ett särskilt erkännande, inte gärningsmännen, gängen och mobben.

Brandmännens Riksförbund ställde de och andra krav redan 2008 men fick då besked av dåvarande beslutsfattare att detta var isolerade händelser och det skydd samhället gav till sina hjälpare redan var starkt. Information och kommunikation skulle visa att brand- och ambulanspersonal var vännerna, hjälparna, stödet och sedan var problemen lösta.

Vi menade och menar att detta är bra men när det inte hjälper utan situationen faktiskt blir värre, då måste mer till.

Här kommer någon säga att i vår organisation har detta minskat men jag är tveksam även i enskilda organisationer då man inte tar fasta på mörkertalen. För trots intern statistik ger våra rapporter en annan sanning med förklaringar som: ”Vi ser det vi tidigare anmälde som vardag i dag och anmäler inte. Det är mer och värre. Egentligen”.

Vi ser alltså att många har höjt sin acceptanströskel. Dessvärre vill de inte vittna inför domstol på grund av de risker det innebär:

"Staten skyddar oss inte ens i lagverken eller uppfattningen om min yrkesutövning och risken att bli ytterligare utsatt för hot och kanske våld är betydande".

Inrikesminister Anders Ygeman kallade oss till samtal i fredags och vi hoppas att det resulterar i något konkret. Vi måste få till en förändring.

Vi hanterar liv och död, med våra egna liv som insats, för att kunna göra vårt jobb – att hjälpa dig.

Peter Bergh

Förbundsordförande vid Brandmännens riksförbund