ÅSIKT

Jag har fått nog – och slutar som SFI-lärare

Debattören: Målet är bara att tjäna så mycket pengar som möjligt på eleverna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Jag har under mina år som SFI-lärare aldrig stött på en elev som inte vill lära sig svenska. Viljan har alltid funnits, skriver Camilla Nilson Wallin. Personerna i SFI-klassen har inte med texten att göra.
DEBATT

DEBATT. Jag älskar att arbeta som SFI-lärare, men för några veckor slutade jag efter nästan sju år. Varför? Är det för att eleverna är lata och inte vill lära sig svenska? Absolut inte.

Jag har under mina år som SFI-lärare aldrig stött på en elev som inte vill lära sig svenska. Viljan har alltid funnits.

De första sex åren arbetade jag i en kommun där all undervisning är kommunal. Elever fick den undervisning de har rätt till av behöriga SFI-lärare som har ett utvecklat tankesätt kring hur undervisningen kan individanpassas i lagom stora grupper.

I Stockholm sker 85 procent av all SFI-undervisning på entreprenad. När jag flyttade hit trodde jag att SFI-undervisningen skulle vara utomordentlig.

Det visade sig vara precis tvärtom att arbeta i det stora utbildningsaktiebolaget. Grupper på upp till 50 elever i så små rum att varken bord, stolar eller luft räckte till. Om läraren skulle våga påtala detta faktum för arbetsgivaren är svaret antingen att ”det är ju alltid några som är borta” eller: ”Vi måste ha så många i klassrummen för att det ska gå ihop ekonomiskt. Annars får vi slå igen skolan.”

Nästintill ingen planeringstid fanns. Individanpassningen var obefintlig. Illitterata fick läshäften fast de inte ens kunde ljuda ihop ”m a t”. Och nu fick jag minsann arbeta som vaktmästare, receptionist, inköpare, administratör, leveransmottagare, lokalvårdare, kurator och lärare. Med personalköket som utbildningslokal. Vi var ju så trångbodda.

När huvudmannen skulle komma på planerat besök blev jag tillsagd att just den dagen åka på studiebesök med mina elever. Jag tackade nej. Syftet med dessa besök måste ändå vara att huvudmannen ska få en sanningsenlig bild av verksamheten. Besöket blev framflyttat.

Att vara SFI-lärare är komplext. Andraspråksutveckling fungerar på sitt eget vis och kräver fördjupade kunskaper. Trots detta är en övervägande del av lärarna obehöriga och får inte något som helst stöd från sin arbetsgivare utan slängs villkorslöst ut i verksamheten med resultatet att de jobbar så mycket mer än de har betalt för.

Att de bränner ut sig är sådant man får ta. Det finns nya obehöriga lärare. De är dessutom billigare än behöriga. Målet är nämligen att det stora utbildningsaktiebolaget ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

En ytterligare konsekvens av detta blir att behöriga lärare skriver på betygskataloger för obehöriga lärare på löpande band utan att ha en aning om vilka eleverna är, vilket strider mot skollagen.

Har lärare invändningar mot detta får man höra att ”vi måste hjälpas åt” och ”tillsammans är vi starka”, uttryck som genomsyrar denna tysthetskultur, ty protester måste stävjas i sin linda.

Lösa boliner är den gemensamma nämnaren. Det och att försöka göra vinster med hjälp av att hålla en låg kvalitet och en oseriös verksamhet. Detta vet privata anordnare, kommuner och politiker, ty ekvationen kvalitet och svinbilligt rimmar inte. Du behöver inte vara ett geni för att förstå det.

Att varje dag träffa denna utsatta grupp, svika dem, eftersom jag inte har sådana arbetsvillkor att jag kan hjälpa dem så att de får den utbildning de har rätt till och behöver, fungerar inte för mig.

Trots att jag tokälskar mitt jobb kan jag inte ställa upp på det här. Tack alla underbara elever som jag fått förmånen att hjälpa under dessa år!


Camilla Nilson Wallin, tidigare SFI-ärare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM