ÅSIKT

”Pappa var inte spion!”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Birgit Engström och Rune Larsson: ”Vi kräver att få en ursäkt från de ansvariga”

Foto: Dömdes Fingal Larsson, sedermera Lennelind, utpekades som medlem i den så kallade ”Enbomsligan” och dömdes för spioneri. Han sökte åtskilliga gånger resning, men fick den aldrig beviljad.

I april 1952 slog en bomb ner i vårt hem i det lilla stationssamhälle Bjurå i Norrbotten. I flera veckor hade det skrivits i tidningarna om att Fritjof Enbom, som bott i byn anhållits misstänkt för spioneri. Visst hade Enbom gjort sig känd som opålitlig storskrävlare, men spion, nej det måste vara överdrivet. Men flera personer med anknytning till kommunistpartiet greps, misstänkta för att tillhöra Enboms ”spionliga”.

När vår pappa, Fingal Larsson, fick en kallelse till polisen i Luleå var det inget märkvärdigt. Alla som hade haft kontakt med Enbom hade förhörts. Vi minns att mamma frågade pappa hur länge han skulle bli borta. ”Jag är hemma till kvällen”, svarade han. Det skulle dröja sju månader innan han kom hem.

Han anhölls och anklagades för att ha varit aktiv i Enboms ”spionliga”. Han blev fullständigt överrumplad. Visst hade han varit arbetskamrat med Enbom. De var båda SJ-anställda och visst hade de båda varit partikamrater. Men sedan Enbom lämnat Bjurå 1947 för att börja som lokalredaktör för Norrskensflamman i Boden hade de aldrig haft någon kontakt.

Under förhören lades anklagelserna fram. Pappa skulle ha berättat för Enbom om var olika hemliga värn, ammunitionsförråd och andra militära anläggningar fanns gömda. Uppgifter som Enbom skulle ha vidarebefordrat till sina sovjetiska kontaktmän. Den stora triumfen var att polisen hittat en ”spionsändare” hos Enbom.

Sändaren kom sedan att spela en viktig roll under rättegången. Flera vittnen visste att pappa ville köpa sändaren av Enbom. Pappas förklaring var att han när han upptäckt sändaren i ett förråd ville han köpa den till oss barn för att vi var tekniskt intresserade.

”Sagor”, sa den berömde spionåklagaren Werner Ryhninger, ”det är klart att Larsson visste om att det var en ”spionsändare” och att den var en del i Enboms utrustning för att skicka kodade meddelanden till Sovjetunionen.”

Det visade sig dock att sändaren var obrukbar och experter slog fast att den sannolikt aldrig hade använts.

Men rättegången, som hölls mitt under det kalla kriget, hade ett vidare mål än att sätta fast några spioner, det var att kompromettera det svenska kommunistpartiet eftersom de åtalade var medlemmar i partiet.

Domen, fem års straffarbete för pappa, livstids straffarbete för Enbom och Hugo Gjersvold och långa fängelsestraff för de andra, kom som en chock. Dessutom blev pappa avstängd på livstid från sitt arbete. Ett hårt slag för den plikttrogne banarbetaren vid SJ.

I hovrätten framförde pappas advokat, Theodor Lundberg, nya argument för att visa det absurda i anklagelserna. Och han lyckades, pappa blev frikänd och kunde resa hem. Men glädjen varade inte länge. Åklagaren överklagade och i Högsta domstolen i mars 1953 var han väl förberedd, inte med nya fakta utan laddad med politiskt svavelosande tal. Och han krävde skärpta straff.

När domen skulle avkunnas var de sju domarna inte överens. När det gällde pappa, blev röstsiffrorna fyra mot tre. De fyra domare som ville fälla honom ville visserligen nöja sig med två års straffarbete, men skyldig var han.

Bland de tre domare som ville fria fanns blivande justitieministern Sven Romanus, som långt senare höll fast vid sin åsikt att vår pappa inte var någon spion.

Militärhistorikern Stellan Bojerud har sagt att det egentligen inte var Werner Ryhninger som var åklagare i målet utan det var den amerikanske senatorn Joe McCarthy. Så delaktigt var Sverige i det kalla kriget, menade han, att det inte var en självständig domstol som avgjorde målet.

Nu långt senare, i samband med att Tomas Breskys bok kommer ut, torde det stå klart för alla att de dömda blev utsatta för ett fruktansvärt rättsövergrepp.

Det var tidsandan som dömde dem.

Alla de dömda är nu döda men vi, deras barn och barnbarn, kräver en ursäkt från de politiker och myndigheter som var ansvariga för att sex personer fick hårda fängelsestraff och vi anhöriga livslånga taggar i våra sinnen.

Dagens debattörer

Birgit Engström

70 år, pensionär, Boden.

Rune Larsson

74 år, pensionär, Karlskoga.