ÅSIKT

Vem är största åsnan?

DEBATT

Björn Andreasson: Byråkratin hindrar mitt museum för mjukisdjur

Foto: Museichefen Björn Andreasson tillsammans med några av museets utställningsdjur.

Kanske jag skulle ordna en utställning med åsneföremål som jag samlat på mig under fyra decennier? Jag hittar en kontorsbyggnad på närmare tjugo rum. Den ska rivas om ett år, därför erbjuds jag en förmånlig hyra. Lokalen är perfekt för ett museum, som jag storvulet börjar kalla det.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag kontaktar miljöförvaltningen, för ett museum bör ha ett kafé. Det är inga problem. Jag kontaktar brandmyndigheten. Det är inte heller några problem. Och museet växer fram. Det invigs i slutet av februari och får mycket uppmärksamhet av medierna. Folk kommer från när och fjärran och allt är frid och fröjd. Tills en dag någon månad senare.

FÖRSTA BREVET

Det kommer ett brev från Stockholms stadsbyggnadskontor, ett strängt hållet brev där det talas om vite för att bygglov inte sökts för verksamheten. Bygglov? Men inget är byggt? Det visar sig att man måste söka bygglov om man har utställning i en kontorslokal. Jag förstår ingenting, men lika bra att skicka in en ansökan.

ANDRA BREVET

En dryg vecka senare kommer ett kortfattat brev, återigen strängt hållet. Ansökan måste kompletteras med ”planritning som redovisar utställningslokalens omfattning”. Vad kan nu det spela för roll? Eftersom jag hotas med extra kostnader om jag inte anammar uppmaningen måste jag göra något. Fastighetsägaren har inga ritningar. Aha, tänker jag, då kalkerar jag av de professionellt gjorda utrymningsritningarna som hänger i lokalen. Jag markerar nästan alla rummen såsom utställningsområde och postar.

TREDJE BREVET

Två veckor senare kommer ett tjockt, bylsigt kuvert från stadsbyggnadskontoret. Döm om min förvåning, där hittar jag kopior av decenniegamla ritningar, inte enbart på mina förhyrda lokaler, utan på hela fastigheten. A4-kopiorna är ordentligt ihoptejpade till två stora schabrak.

I följbrevet står det: ”Stadsbyggnadskontoret har erhållit kompletterande handlingar till ansökan. Handlingarna är inte fackmässigt utförda. Bifogar planritning för båda våningsplanen, där ni skall markera vilka delar av byggnaden som berörs av åtgärden”.

Till saken hör att dessa mastodontritningar avbildar en interiör som senast existerade någon gång i slutet av åttiotalet. Okej, de är fackmässigt utförda, men de är långt ifrån riktiga. Mina ritningar var åtminstone helt korrekta.

Jag markerar med gulpenna de ytor som min utställning omfattar. Det är nästan hela den drygt 400 kvm förhyrda arean. Och vad är utställning och inte utställning? Är reception utställning? Är kafé utställning? Toaletter, korridorer?

FJÄRDE BREVET

Det går tre veckor. Då kommer fjärde brevet: ”I detta ärende kommer bifogat tjänsteutlåtande att överlämnas till stadsbyggnadsnämnden för beslut”. I tjänsteutlåtandet framgår att stadsbyggnadskontoret vill dels kräva en byggnadsavgift på 30 912 kronor för den ändrade användningen, dels att talan väcks i länsrätten för att påföra fastighetsägaren en avgift på 150 000 kronor. Detta för att bygglov inte sökts innan verksamheten påbörjades.

När fastighetsägaren telefonledes talar med stadsbyggnadskontoret erbjuds dock möjligheten att jag upphör med museiverksamheten, varpå man från kontoret kommer och inspekterar lokalen. Därefter kan verksamheten fortsätta efter utfärdande av det beviljande som kontoret redan har bestämt sig för att ge.

Museet har öppet under söndagen. Direkt efter stängningen klockan 16 låses dörren och ”avvecklingen” sätts igång. Ner med affischer och tavlor från väggarna, töm vitrinskåpen och stuva ner prydnadsåsnorna i kartonger, montera ner alla skyltar som på något sätt avslöjar att det är fråga om ett museum. Det är arton rum och många åsnor.

På måndagen kommer representanten, inte ensam utan har med sig ytterligare en person från stadsbyggnadskontoret. De går runt i lokalen och tar bilder med digitalkamera.

– Jag är inte så van vid sådana här ärenden, men jag ska låta vår jurist titta på bilderna. Sedan hör jag av mig.

Det blir en nervös väntan. Men på eftermiddagen ringer hon och meddelar att ärendet avskrivs och att bygglov beviljas. Vad bra! Då är det bara att plocka fram alla undangömda kartonger, tavlor och affischer och placera ut på rätt plats igen.

FEMTE BREVET

Dagen efter kommer det femte brevet: ”Vid besiktning av fastigheten Räknestickan 1 kunde konstateras att verksamheten upphört”.

Stadsbyggnadskontoret vet mycket väl att verksamheten inte upphört. På tisdagen är museet öppet igen, som vanligt. Eller Nya Åsnemuseet kanske det borde kallas.

Vad är meningen med all denna byråkrati?

– Det är viktigt för trafikplaneringen, får jag till svar. Det kan bli mer trafik. Men ingen frågar om antal beräknade besökare?

SISTA BREVET

Nu trodde jag att allt var klart, men icke, för nästa dag kommer en begäran om komplettering. Eftersom fastigheten är tänkt att rivas under nästa år, vilket jag varit medveten om, måste jag komma in med en försäkran att jag förbinder mig att lägga ner verksamheten ? före rivningen.

Det är nästan så att jag börjar undra var de riktiga åsnorna finns

?

Hitta dit

Mejla

Björn Andreasson , museichef