ÅSIKT

Skicka svenska soldater till Darfur

Foto: Offer för ett folkmord Mödrar med sina sjuka barn väntar på mat och medicin i ett flyktingläger i Kalma, Darfur i västra Sudan. Lägret drivs av Läkare utan gränser. ”Passiviteten från omvärlden är en skam”, skriver artikelns författare.
DEBATT

70 000 människor har dött i krigets Darfur, 2 miljoner är allvarligt undernärda och 1,6 miljoner är fördrivna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

På söndag debatteras folkmordet i Darfur på Folk och försvars rikskonferens i Sälen. En av deltagarna är riksdagsledamoten

Birgitta Ohlsson (fp), som tillsammans med partiledaren Lars Leijonborg skriver att det nu krävs en skyddstrupp på minst 30 000 soldater för att få en stabilitet i området.

– Även Sverige måste skicka soldater.

Läget i Darfur-provinsen i Sudan förvärras nu vecka för vecka. 70 000 människor har redan dött till följd av de krigshandlingar med etniska förtecken som pågår. Två miljoner är allvarligt undernärda och 1,6 miljoner är fördrivna. Men omvärldens engagemang är litet. Passiviteten är en skam för det internationella samfundet.

En dyster ny FN-rapport bekräftar att våldet ökar. Hjälporganisationer får inte fram mat – flera väljer i stället att lämna området. Vägarna kantas av banditgäng. Laglösheten är närmast total. FN-rapporten, som undertecknats av Kofi Annan, konstaterar att Sudans regering ”inte gjort några framsteg” i avväpningen av plundrande miliser.

”Nu har vi försökt allting. Men vi kommer ingenstans”, sade USA:s FN-ambassadör John Danforth inför FN:s säkerhetsråd. Rädda Barnen vittnar om att matutdelningsplatser i norra Darfur bombats av regeringsflyg. Biståndsorganisationen Oxfam skriver att det FN kallar ”övervakning av uppfyllandet av tidigare resolutioner” för människorna i Darfur ”är FN-språk för mer död och lidande”.

Sudan är en bräcklig stat. Det råder stark spänning mellan regionerna och centralmakten. Regeringen har gynnat huvudstaden Khartoum, vilket närt konflikten med SPLM/A-gerillan i söder. De väpnade motsättningarna i södra delen av landet har pågått i tjugo år. Stridigheter om oljeintäkter underblåste konflikten. Rebeller i Darfur tog till vapen mot centralregeringen våren 2003. Regimen svarade med att mobilisera arabiska milisgrupper, så kallade janjawid, som startade massakern. Även om bräcklig fred nu slutits i södra Sudan hjälper detta inte Darfurs lidande folk.

I april 2004 trädde en första vapenvila i kraft och den 30 augusti gick FN:s tidsfrist ut för Sudans regering att stoppa övergreppen. Men Sudans regering, som aktivt understött folkmordet, har inte lyft ett finger för att stoppa barbariet. Alla parter skriver på avtal som inte betyder någonting.

FN:s resolutioner om avväpning är tandlösa. Även om alla parter bär ansvar för katastrofen – däribland arabisk milis och olika rebellgrupper – vilar den tyngsta skulden på Sudans regering. Men vad kan vi egentligen förvänta oss av den? Sudan är ett land där dödsstraff är slentrian, president Hassan al-Beshir själv utser 136 av 400 parlamentsledamöter och regeringen stöder folkmord.

Sedan FN:s tidsfrist gick ut för fyra månader sedan har läget bara blivit sämre. Det finns bara 800 soldater från Afrikanska unionen på plats (mot utlovade

3 000) men de har naturligtvis inte förmått att förändra någonting, särskilt inte som de av Sudans regering förbjudits att använda sina vapen annat än i självförsvar.

Vi måste ställa oss de avgörande frågorna: Hur många gånger ska Sudans regering få en ”sista chans” att stoppa folkmordet? Hur länge ska omvärlden naivt tro på löften om vapenvila? Hur länge ska förhalningstaktik få leda till ytterligare tusentals förlorade liv?

Att ställa ultimatum utan att backa upp det med maktmedel har uppenbarligen ingen effekt på diktatorer eller barbariska milisledare. Världen måste inse att tiden har kommit för en militär humanitär intervention i Darfur. Om ingen annan säger det, måste Sverige göra det. FN-trupper är oundgängliga för att rädda liv. Darfur är lika stort som Frankrike och det krävs en skyddstrupp på minst 30 000 soldater för att återskapa en viss stabilitet i området. Afrikanska unionen bör göra mer, men det räcker inte. EU-länder, däribland Sverige, måste också skicka soldater.

Säkerhetsrådets resolution 1556, som antogs den 30 juli i år, definierade konflikten som hot mot internationell fred och säkerhet under FN-stadgans kap. 7. Den krävde att Sudans regering skulle avväpna milis och åtala dem som begått brott mot mänskliga rättigheter. Inget av det har skett. Resolutionens utformning innebär dock att det finns möjlighet att använda militära tvångsmedel.

Vi har nått detta stadium och nu, när regnperioden är över, finns möjlighet att gå in.

När en vapenvila etablerats krävs omfattande långsiktiga hjälpinsatser. FN och EU bör redan nu börja planera för en ”Marshallplan” till stöd för Darfurprovinsens återuppbyggnad.

Den svenska regeringen har hittills varit för passiv och undfallande. Den har inte velat tala klarspråk om att det är ett folkmord som pågår. Den har avvisat samtal om en större militär insats. Den har inte velat öka pressen på Khartoum-regeringen genom hot om sanktioner eller vapenembargo.

Efter folkmordet i Rwanda, där världen aldrig ingrep för att sätta stopp, sade många: ”Aldrig mer!” Men just nu händer det igen. Det är hög tid för en humanitär intervention.

Lars Leijonborg (partiledare fp), Birgitta Ohlsson (riksdagsledamot och biståndspolitisk taleskvinna fp)