ÅSIKT

Barn i Sverige dör av antibiotikaresistens

Debattörerna: Krävs det en Greta för att våra politiker ska förstå krisen?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: GETTY (Arkivbild)
För tidigt födda barn med resistenta infektioner har dött även i Sverige. Inom EU dör i dag nära 100 personer varje dag för att antibiotikabehandlingen mot bakteriella infektioner sviktar, skriver Otto Cars och Stefan Swartling Peterson.
DEBATT

DEBATT. Det är hög tid att se sanningen i vitögat. Allt fler antibiotika slutar att fungera på grund av att bakterierna blivit motståndskraftiga (resistenta) och dödsfallen på grund av infektioner orsakade av sådana bakterier ökar ständigt.

Precis som med klimatet drabbas de fattigaste och mest sårbara hårdast. I låginkomstländer saknas ofta effektiva antibiotika och brist på rent vatten och sanitet ökar bakteriespridningen. I Malawi är till exempel upp till 90 procent av bakterier som orsakar sepsis (blodförgiftning) resistenta mot de vanligaste antibiotika som finns tillgängliga.

Flera länder i Asien kämpar nu mot resistenta epidemier på sjukhus, med en dödlighet på 50 procent bland nyfödda.

För tidigt födda barn med resistenta infektioner har dött även i Sverige. Inom EU dör i dag nära 100 personer varje dag för att antibiotikabehandlingen mot bakteriella infektioner sviktar. Hela den moderna sjukvården är hotad.

I vissa länder är dödligheten hos stamcellstransplanterade patienter som bär på multiresistenta bakterier så hög att man diskuterar om ingreppet är etiskt försvarbart.

Samtidigt kan det sista reservmedlet mot multiresistenta bakterier – kolistin – köpas fritt kilovis i vissa länder för att blandas i fodret till kycklingar och grisar.

Världen har alltför länge ignorerat varningssignalerna. En okritisk övertro på läkemedelsindustrins förmåga att ständigt utveckla nya antibiotika när gamla inte längre fungerar har lett till ett slappt förhållningssätt till antibiotika och i många länder helt okontrollerad användning av dessa viktiga läkemedel.

Samtidigt har ett efter ett av läkemedelsbolagen under senare år lagt ned forskningen om nya antibiotika.

Fungerande antibiotika måste ses som en gemensam global resurs, på samma satt som ren luft och rent vatten. Det är inte acceptabelt att vissa länder tillåter en ansvarslös och onödig användning – som konsumerar denna resurs – medan stora befolkningsgrupper i andra länder lämnas utan tillgång.

Detta synsätt har varit vägledande för den av FN tillsatta expertgrupp om antibiotikaresistens som i dag lämnar sina rekommendationer till FN:s generalsekreterare och där vi varit ledamöter.

Gruppen som har bestått av internationella experter och representanter för flera FN-organ har arbetat i två år och har enats om ett stort antal förslag till nya globala samarbeten, bland annat för att öka tillgången till antibiotika där detta saknas, att stärka internationella samarbeten för forskning och utveckling av nya antibiotika och att prioritera antibiotikaresistens inom utvecklingsbiståndet.

I rapporten finns också förslag att en global ledningsgrupp och en oberoende expertpanel (likt klimatpanelen IPCC) bildas, samt tankar om globala överenskommelser om användning och tillgång.

Globalt ser vi i dag en fortsatt överanvändning av antibiotika inom sjukvård och djuruppfödning och avsaknad av långsiktiga och hållbara satsningar på forskning och utveckling av nya antibiotika.

Det är därför oundvikligt att antibiotikaresistens under de närmaste åren kommer att fortsätta att skörda fler människoliv och orsaka allt större samhällskostnader. Om förslagen i FN-gruppens rapport genomförs är vi dock övertygande om att resistensproblemet på sikt kan hanteras. Men detta kräver politisk vilja och finansiering. Och det är bråttom.

Precis som skett på miljöområdet ber vi nu Sveriges politiker att ta ett globalt ledarskap för antibiotikaresistensproblemet och satsa betydande finansiella och mänskliga resurser för att de fattiga i världen ska få kapacitet att ta sig an detta växande problem.

För deras skull – men även för vår egen, eftersom resistenta bakterier sprids i hela världen och problemet måste lösas globalt.

Sverige är ledande i världen när det gäller arbetet mot antibiotikaresistens och har också mångåriga erfarenheter av jämlika samarbeten med universitet och myndigheter i låg- och medelinkomstländer.

Sverige kan och bör bli en stark aktör för att åstadkomma ett kollektivt globalt ansvarstagande för en av vår tids största ödesfrågor.

Kommer världens ledare att ha förmåga att på egen hand tillskapa de globala samarbeten som behövs för att rädda tillgången till antibiotika för nuvarande och kommande generationer?

Eller måste en begåvad, ansvarstagande och insiktsfull aktivist från den unga generationen – som Greta Thunberg – stiga fram för att provocera politiker till att ta de nödvändiga besluten?


Otto Cars, Seniorprofessor vid Uppsala Universitet och grundare av ReAct (www.reactgroup.org.) Ledamot i FN:s samordningsgrupp mot antimikrobiell resistens
Stefan Swartling Peterson, Professor vid Uppsala Universitet, Global Hälsochef för UNICEF, New York. Ledamot i FN:s samordningsgrupp mot antimikrobiell resistens


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.