Politiker måste våga minska privatbilismen

Forskare: Fler grönytor behövs mot extremväder

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För att att minska städernas koldioxidutsläpp relaterat till val av byggmaterial, byggprocess samt energianvändningen i våra boenden skulle fler hus behöva byggas i trä, renovering i högre grad väljas i stället för rivning, husen skulle behöva göras mer energieffektiva och vi skulle behöva bo fler på mindre yta, menar debattören.
För att att minska städernas koldioxidutsläpp relaterat till val av byggmaterial, byggprocess samt energianvändningen i våra boenden skulle fler hus behöva byggas i trä, renovering i högre grad väljas i stället för rivning, husen skulle behöva göras mer energieffektiva och vi skulle behöva bo fler på mindre yta, menar debattören.

Del 11 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.

I drygt 30 år har jag arbetat med att försöka förstå och lösa våra miljöproblem; försurningen av våra skogar, övergödningen av sjöar, vattendrag och hav, hotet mot den biologiska mångfalden och den pågående klimatförändringen.

Det senaste decenniet har jag fokuserat på stadens miljöproblem och kommuners klimatarbete framförallt i urbana områden.

Mer än hälften av världens befolkning bor i dag i städer och det är därför från städer som den större delen av mänskligt orsakade koldioxidutsläpp kommer. Dels som direkta utsläpp från transport och dels som indirekta utsläpp från boende och konsumtion av mat och varor.

Städer är på många sätt också speciellt utsatta för ett förändrat klimat, då de som bor där är beroende av gemensam infrastruktur.

Städer måste därför hitta utvecklingsvägar så det går att leva mer koldioxidsnålt samtidigt som de rustar sig för att hantera ett förändrat klimat med mer värmeböljor och fler och starkare skyfall.

Utöver produktion och konsumtion av mat och varor samt transporter kan man därför säga att våra städer har två övergripande klimatutmaningar:

Den första utmaningen handlar om svårigheten att hitta utrymme för att utveckla klimatanpassningsåtgärder som kan hantera ett framtida klimat på ett långsiktigt och kostnadseffektivt sätt.

Den bästa klimatanpassningen är naturligtvis att omedelbart minska koldioxidutsläppen så klimatet förändras i mindre grad. Men i prognoserna över vårt framtida klimat vet vi att med de utsläpp vi har i dag så kommer det att bli varmare.

Och med ett varmare klimat kommer också fler och starkare skyfall. I våra städer kommer detta leda till mycket högre temperaturer under delar av året och framförallt i städernas centrala delar.

Hög värme orsakar högre dödlighet framförallt bland den äldre befolkningen och ökar trycket på sjukvården. I ett förändrat klimat blir skyfallen så stora att dagens rörbundna dagvattensystem, infrastrukturen som hanterar regnvatten, inte kan hantera skyfallen – vilket leder till översvämmade fastigheter och dränkt infrastruktur.

Skyfall har redan i dag lett till stora kostnader för enskilda familjer, privata och offentliga företag, kommuner och myndigheter som utvecklar infrastruktur.

Ett kostnadseffektivt sätt att hantera höga temperaturer och skyfall i städer utan att det ökar koldioxidutsläppen eller energianvändningen är gröna ytor.

Dessa gröna ytor utvecklas till så kallade naturbaserade lösningar. Naturbaserade lösningar använder naturen för att minska effekten av klimatförändringen. Träd och buskar sänker till exempel temperaturen genom sin skugga och alla grönytor är svalare än asfalt och betong på grund av att de kontinuerligt avdunstar vatten från blad och växtdelar, en process som har en naturligt avkylande effekt.

Gröna ytor kan också utvecklas till naturbaserade lösningar som blir tillfälligt lagringsutrymme för skyfall. Detta kan göras genom att till exempel bygga nedsänkta områden på gräsplaner, temporära dammar, svackdiken och regnvattenträdgårdar.

Alternativet till naturbaserade lösningar är att bygga om och ut vårt dagvattenhanteringssystem – men detta är i många fall inte möjligt eller skulle bli mycket kostsamt. Ett alternativ till att använda grönstrukturer för nedkylning är mer luftkonditionering vilket dock inte är ett alternativ när vi behöver minska energianvändningen. Vad vi dock kan göra är att bygga hus som klarar mer värme utan att bli uppvärmda eller som har möjlighet till självdrag i alla fall under de varmare delarna av året.

Att få till ytor för naturbaserade lösningar är svårt då det är många andra saker som konkurrerar om platsen. Dessutom byggs dagens städer med täthet som ideal. Det är bra på många sätt då det skapar underlag för kollektivtrafik och fler bostäder.

Men täthet som ideal och de höga priserna på mark gör att för lite plats sätts av för naturbaserade klimatanpassningsåtgärder. Och för få politiker prioriterar utlägg i dag på något som kan spara pengar i framtiden.

Den andra utmaningen handlar om att minska städernas koldioxidutsläpp relaterat till val av byggmaterial, byggprocess samt energianvändningen i våra boenden.

För att minska koldioxidutsläppen från byggmaterial skulle fler hus behöva byggas i trä eller ha större del trä- eller biobaserade material i sig. Trä- och växtbaserade material är koldioxidneutrala och när trä- eller biomaterial byggs in i hus blir det också ett sätt för städer att lagra koldioxid.

Betong är däremot ett material som kräver mycket energi i produktion av cement. I cementproduktionen används dessutom den ändliga resursen kalk. När man sedan gjuter betong av cementen används en annan ändlig resurs – sand. Betong bör därför användas med varsamhet och prioriteras till byggnader och anläggningar som av olika anledningar behöver hålla länge.

Ett annat sätt att minska koldioxidutsläppen från byggnation är att, i den mån det är möjligt, inte riva utan renovera byggnader och detta gäller framförallt de cementbyggnader som finns.

Vi bör också göra det möjligt att bygga en extra våning överst på existerande hus. Det pratas i dag om att utbilda fler arkitekter som för det första kan skapa hus som lättare går att bygga om och som för det andra är bättre på att planera ombyggnation av existerade bostäder.

Samtidigt som vi bygger nytt eller renoverar bör vi även se till att våra hus är energieffektiva, vilket är en stor utmaning i vårt nordliga klimat. Här handlar det både om att hitta hållbara system för uppvärmning samt se till att husen är välisolerade.

Men det kan också handla om att ändra normer för hur varmt eller kallt det kan vara inomhus. I Spanien har man nyligen genomfört en lag som sätter ett temperaturtak för både uppvärmning och nerkylning för att minska energianvändningen med anledning av energikrisen som är relaterad till kriget i Ukraina. En sådan åtgärd kommer få positiva effekter för klimatet och vårt sätt att tänka kring boende.

Detta vet vi från vad oljekrisen på sjuttiotalet lärde oss om isolering av hus. Förr i tiden värmdes inte heller alla rum upp under vintern och vi hade varma kläder på inomhus. Det går ju att sänka värmen i vissa rum och ha på varma tröjor som ett sätt att minska energianvändningen.

Ytterligare en möjlighet är att vi bor på mindre yta, färre kvadratmeter per person. Möjlighet att energieffektivisera och samtidigt se till vi bor ytsnålt skulle innebär att våra bostäder både skulle ta mindre plats samtidigt som vi minskar energianvändningen.

Ytan vi skulle spara skulle kunna användas för utvecklandet av gemensamhetsutrymmen och grönytor för att bygga naturbaserade klimatanpassningsåtgärder.

Som forskare försöker jag hitta och stärka kommunala förvaltningsmekanismer som kan vända på skutan, minska koldioxidutsläpp och öka klimatanpassningskapaciteteten.

Som privatperson känner jag dock en allt större vanmakt. Det går alldeles för långsamt och i bland till och med baklänges i Sveriges klimatarbete.

Vanmakten handlar om att beslutsfattare inte verkar kapabla att parallellt arbeta med att minska stadens koldioxidutsläpp och utveckla städer så att de också kan hantera framtidens klimat med ökad värme och fler och starkare skyfall.

Många ser elbilarna som lösningen på städernas koldioxidutsläpp. Men privata bilar tar i dag mycket plats i staden inte minst när de är parkerade vilket är 90 procent av tiden. Färre parkerade privatbilar skulle minska behovet av asfalterade ytor och lösgöra utrymme för klimatanpassning med hjälp av naturbaserade lösningar som träd och grönska.

Vi måste kunna hantera dessa båda utmaningar samtidigt. Städer behöver utvecklas så de blir anpassade till ett framtida klimat utan att detta leder till högre energianvändning. Det vill säga vi behöver inte fler bilar, mer uppvärmning, mer luftkonditionering och fler och större cementrör i våra gator för att ta hand om regnvatten och hantera värmeböljor. Vi behöver fler och större grönytor.

Det är få beslutsfattare som vill tulla på privatbilismens plats i städerna och skapa en framtid med mer kollektivtrafik och bra men mer ytsnålt boende, gemensamma lokaler och ytor för fritidsaktiviteter och lummigare städer.

Anledningen är att de som äger och kör bil får företräde i de politiska besluten. Bekvämligheten får företräde.

Och det mest frustrerande med detta är att vi genom att minska bilens utrymme i staden och skapa fler och större grönytor dessutom skulle kunna förbättra vår hälsa och vårt välbefinnande, barn och äldres säkerhet samt den biologiska mångfalden. Vem vill inte leva i en sådan stad?

Vi behöver en politik för städerna som är kapabel att skapa städer som släpper ut mindre koldioxid samtidigt som de byggs om för att hantera ett nytt klimat.

Det gäller att våga ta dessa beslut och våga ge upp en kortsiktig bekvämlighet för en mer långsiktig sådan.

Och som väljare gäller det att visa att det är denna utveckling vi vill ha både genom konkret handling – avstå bilen när det är möjligt, bo mindre, se till att era bostäder är välisolerade, välj så koldioxidsnål uppvärmning som möjligt - men fram för allt rösta på de politiker som är beredda att...

  • Skapa nya mål för de myndigheter och organisationer som tillsammans utvecklar vår transportinfrastruktur. I dessa mål måste det finnas en tydligare prioritet för ett klimateffektivt transportsystem, där mindre energi per transporterat person/gods skall prioriteras.
    Genom en sådan åtgärd nedprioriteras utveckling och underhåll av vägar för privat transport och transport med fossilfordon framförallt i städerna. Denna yta kan i stället omvandlas för att öka mängden grönt eller ge mer plats för cykling och gång.
  • Ge kommuner möjlighet att minska tillgängligheten till parkering av privata fordon vid nybyggnation inom det kommunala planmonopolet. Detta är en av förutsättningarna att få in mer naturbaserade (träd, dammar, svackdiken) klimatanpassningsåtgärder i våra allt tätare städer. Väl planerad grönstruktur kan minska behovet av artificiell nerkylning av våra bostäder och därmed ge lägre utsläpp.
  • Ställa krav på att fler nya byggnader skall byggas koldioxidneutrala och premiera koldioxideffektiv renovering av existerande byggnader med till exempel extravåningar i trä. Detta kan öka möjligheterna att bygga i trä, en inhemsk råvara. Och med träbyggnader kan vi till och med lagra koldioxid i våra städer.
  • Utveckla fler incitament för energieffektivisering av våra bostäder samt skapa förutsättningar som premierar att bo mer yteffektivt.
    Detta kan göras genom att se till att det finns fler gemensamma utrymmen såsom grönytor, parker, trädgårdslotter, bibliotek och lokaler för möten och kalas. Finns det blir det lättare att tänka sig att bo ytsnålt.

Många vill och vissa behöver köra bil och därför är politikerna rädda för att begränsa privatbilismen. Men privatbilismen måste minska om vi ska kunna begränsa uppvärmningen – och speciellt i urbana områden eftersom det är här vi har större möjlighet att resa med kollektivtrafik eller cykla och gå.

Om vi inte minskar privatbilismen kan vi inte minska koldioxidutsläppen tillräckligt vilket innebär att framtidens klimat kommer föra med sig än fler värmeböljor och skyfall.

Och kan vi inte minska stadens asfalterade yta har vi inte heller möjlighet att utveckla klimatanpassningsåtgärder i den utsträckning som behövs – vilket riskerar att leda till att våra städer blir för varma och att det inte finns någon plats för vattnet att försvinna vid skyfall.


Johanna Alkan Olsson, docent i miljövetenskap vid Lunds universitet och specialiserad på frågor kring hållbara städer


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE