Debatt

Tystnadskulturen gör övergreppen möjliga

Skådespelaren Tobias Aspelin: Jag vågade inte ens erkänna för mig själv att jag var utsatt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det här typen av övergrepp händer hela tiden, bara inte lika öppet nu som då. För mig och många, många andra i min närhet, var mötet med en sådan vuxenperson helt livsavgörande, skriver Tobias Aspelin.
Det här typen av övergrepp händer hela tiden, bara inte lika öppet nu som då. För mig och många, många andra i min närhet, var mötet med en sådan vuxenperson helt livsavgörande, skriver Tobias Aspelin.

DEBATT

DEBATT. Att Staffan Hildebrand skulle ha förgripit sig på småpojkar verkar ha kommit som en total överraskning i nyhetsmedia, men ryktena om hans speciella läggning har florerat i kulturvärlden så länge jag kan minnas.

Varför reagerade ingen i tid, frågar sig de flesta. 

Jo, för att reagera innebär också att agera, och det är inte kul. Roligare då att få vara en del av, eller bara få ta del av allt som kulturen och underhållningen ger oss och blunda för stunden och hoppas att det lägger sig, precis som alla andra nyheter, skvaller och rykten lägger sig och ger plats för nya.

På så vis har det aldrig hänt, och om det nu skulle ha hänt så var det typ på 80-talet och har inte längre nåt med mig att göra.

Men det har det, för nya barn föds hela tiden som också söker sig till sammanhang där de blir sedda, bekräftade och lyssnade på, om det nu är inom sporten, kulturen eller andra sammanhang där unga människor riskerar att möta en engagerad vuxen som bryr sig och lyssnar. 

Att bli lyssnad på och tagen på allvar är nämligen så unikt och värdefullt för många barn att de är beredda att göra nästan vad som helst för att få uppleva det. Och förlusten av en sådan viktig vuxen person och vän ses som långt värre än priset för att få behålla den unika vänskapen.

Detta vet pedofiler, för de har i många fall varit i samma situation som de barn de söker sig till, kan spegla sig i, och förstå på djupet.

Det de inte förstår är att se skillnaden mellan sitt vuxen-jags behov och begär kontra barnens utsatthet och beroende och därför kan de inte heller på riktigt ångra sig eller känna empati med sina offer. De är ju inga förövare utan själva offer, i sina egna ögon.

Vi har nu på allvar börjat uppmärksamma de skeva maktförhållandena bland män som utnyttjar sin position för att förgripa sig på kvinnor, men alla de barn, både pojkar och flickor, som råkar ut för pedofiler är fortfarande ett mörkertal och är inget som har med just 80-talet att göra.

Det händer hela tiden, bara inte lika öppet nu, som då. För mig och många, många andra i min närhet, var mötet med en sådan vuxenperson helt livsavgörande.

Som 10-åring var jag osäker och kände mig osedd. Min pappa var frånvarande i mitt liv och mina föräldrars skilsmässa satte djupa spår som resulterade i en inre oro som gjorde skolarbetet lidande och skapade situationer där jag ständigt hamnade i konflikter med jämnåriga.

Just där och då dök han upp, som en räddande ängel. Han blev min bästa vän och förtrogna, min manliga förebild, tröstare och mentor. Han lärde mig spela gitarr, piano, läsa och förstå böcker, spela teater och sova över.

Han gav mig huvudrollen både på scenen och i sitt eget liv och han förgrep sig på mig. 

Först tjugo år senare och fyra år efter utbildningen på Scenskolan när jag såg filmen ”Festen” av Thomas Winterberg, gick det upp för mig att det jag varit med om var övergrepp.

Tjugo år tog det mig att ens för mig själv kunna erkänna det som hade präglat hela min ungdom och mitt unga vuxna liv, min sexualitet, synen på min kropp, min självbild och min skam.

Det går aldrig ur. Det sätter sig i alla sexuella relationer, det finns där som en påminnelse, till och med en osäkerhet för var gränserna går när det gäller beröringen av ens egna barn och deras små kroppar. 

Som en ständig förbannelse håller jag hans minne levande i mig genom mitt yrkesval som skådespelare. 

Varje gång jag spelar och tar emot publikens applåder är det både hans stolta bekräftelse jag känner men också den djupa skammen av priset jag fått betala för att inte ha kunnat säga nej.

För jag ville inte säga nej till det finaste jag hade. Jag fortsatte spela teater och han fortsatte med det han gjorde.

Jag gjorde en radiodokumentär om teatergruppen han startade där jag var den första ”favoritpojken”, men inte ens där vågade jag berätta min egen historia.

Men den berättar om de andra favoritpojkarna, om de otydliga gränserna mellan ”gott” och ”ont” och om det mänskliga kollektivets mekanismer och tystnadskultur.


Tobias Aspelin, skådespelare och manusförfattare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Staffan Hildebrand

LÄS VIDARE

DEBATT Sexköp av barn ska alltid vara våldtäkt

ÄMNEN I ARTIKELN

Staffan Hildebrand

Sexuella övergrepp

Barn & unga