S måste våga stå för högre skatter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

S-debattörer: God och allmän välfärd omöjlig med borgerlig skattepolitik

SKYDDA VÄLFÄRDENS-ledningen med Stefan Löfven och Magdalena Andersson borde riva upp skatteavdragen för att skydda välfärden, skriver dagens debattörer.

Högeralliansen med finansminister Anders Borg kan bli historisk genom att under knappt åtta år lyckats sänka skatterna så mycket att vår generella välfärd nu är kraftigt urholkad. Över 130 miljarder (mdr) kronor har skattesänkningarna kostat, utan att nå huvudsyftet: att knäcka massarbetslösheten och öka andelen sysselsatta av befolkningen.

Regeringen har tvärtom försatt landet i något som liknar ett välfärdspolitiskt nödläge. Konjunkturinstitutet bedömer att skatterna under 2014-2017 behöver höjas med omkring 75 mdr kronor för att behålla dagens välfärdsnivå.

Det är notan efter Alliansens styre och allt tal om ordning och reda i de offentliga finanserna. Slöseriet med stora skattesänkningar sätter stopp för fortsatta reformer och kvalitetsförbättringar i den offentliga verksamheten. Insikten börjar nu sprida sig: välfärden försämras om den inte finansieras full ut.

Nyligen frågade en av landets ledande ekonomer, Lars Calmfors, om vi verkligen vill ha en urholkning av det offentliga välfärdsåtagandet och lägre skatter med regeringens linje, eller om vi inte vill det. Vårt bestämda svar är kristallklart: nej, vi vill inte ha lägre skatter när det hotar en välfärd av hög kvalitet till hela folket.

Högeralliansen har valt en tydlig strategi: först skattesänkningar och sedan en anpassning nedåt av de offentliga utgifterna. Regeringen har kraftigt försämrat socialförsäkringarna, vilket har lett till att stora löntagargrupper tvingas komplettera dessa trygghetsförsäkringar med olika privata försäkringar.

Dessutom har allvarliga kvalitetsförsämringar drabbat välfärdstjänster som skola, vård och äldreomsorg.

På sikt är läget än värre. Kostnadsutvecklingen för dessa tjänster påverkas inte bara av allt fler riktigt gamla (80 år och äldre), även andra faktorer har tillsammans minst lika stora effekter: ökade utbildningsbehov, framsteg inom medicinsk teknik och skärpta kvalitetskrav på välfärdstjänster till följd av att hushållens privata standard förbättras. Tillförs inte nya resurser för att undanröja kvalitetsbrister i välfärden så återstår bara sänkta ambitioner (lägre offentligt välfärdsåtagande) och/eller en ökad privat finansiering.

Det är hög tid för socialdemokratin att bli tydlig i skattefrågan - ytterst handlar det om det politiska modet att försvara den generella välfärden.

Vi är, i likhet med flertalet andra som har granskat frågan, övertygade om att vi inte klarar välfärden bara genom en ökad effektivitet i den offentliga verksamheten och den förstärkning av skatteinkomsterna som är möjlig genom en ökad tillväxt och sysselsättning. Det är självklart: en socialdemokratisk välfärdspolitik går inte att förena med en borgerlig skattepolitik.

Man bör ha en pragmatisk inställning till vilka skatter som behöver höjas men det blir svårt att helt utesluta en inkomstskattehöjning för breda löntagargrupper. En sådan har fördelningspolitiska fördelar och bygger på en bred skattebas.

Argumentet att människor har anpassat sin privata ekonomi till redan gjorda inkomstskattesänkningar väger inte lika tungt som behovet att klara kvaliteten i den centrala välfärden. Människor har inte heller anpassat sig till den sämre kvalitet i olika välfärdsprogram som på sikt blir effekten av regeringens skattesänkarpolitik.

En sådan utveckling urholkar också människors privata välfärd. Det är inte rimligt att det i första hand ska vara en uppgift för de förtroendevalda i kommuner och landsting att genom höjda kommunalskatter få fram nödvändiga förstärkningar till skolan, vården och omsorgen.

Vi socialdemokrater får aldrig tveka att försvara den generella välfärden, som är kronjuvelen i vår folkhemsmodell.

Janne Rudén,

Johan Lindholm,

Jonas Wallin,

Lars-Anders Häggström,

Hans Öhlund,

Lars Lindgren,

Mikael Johansson,

Anders Karlsson,

Peter Persson,

Anne-Marie Lindgren,

Christer Persson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Politik