ÅSIKT

Hur ska ni ha det – är pappa viktig eller inte?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

KD går emot alliansen: Därför säger vi nej till insemination av singelkvinnor

Alla barn har rätt till sina föräldrar. Kristdemokraterna tänker inte medverka till en lag som avskaffar barns rätt till någon av dem.

Detta är det viktigaste skälet till att jag och mitt parti säger nej till de förslag som flera andra partier, däribland våra allianskollegor, har fört fram om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. Att hjälpa ofrivilligt barnlösa par är en sak. Att använda den svenska sjukvårdens resurser till att i praktiken avskaffa den ena föräldern – pappan – är en helt annan.

Det märkligaste är att de partier som nu vill införa rätten till ensambefruktning i andra sammanhang påstår sig driva på för att pappors delaktighet i sina barns liv ska stärkas. Kronexemplet är föräldraförsäkringen där dessa partier antingen driver på för fler pappamånader eller rentav kräver att den ska tvångsdelas på hälften.

”Männen har allt för länge setts som familjeförsörjare, någon som är på jobbet i första hand och umgås med sin familj i andra hand”, skrev miljöpartisterna Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson i Aftonbladet den 13 november i fjol. ”Kvinnors ställning på arbetsmarknaden måste stärkas, liksom barns rätt till båda sina föräldrar och mäns möjligheter att vara en viktig del av sina barns liv”, skrev de båda socialdemokraterna Lena Sommestad och Marlene Burwick i Upsala Nya Tidning den 30 januari.

Det var folkpartiledaren Bengt Westerberg som för tjugo år sedan införde den första pappamånaden med argumentet att fäder måste uppmuntras att ta ansvar för sina barn. Nu öppnar dessa och andra partier i stället för att exkludera papparollen ur ekvationen. Logiken haltar, för att uttrycka det artigt.

Föräldraskapet är en oerhörd lycka, en förmån och ett skrämmande stort ansvar. Men det är inte, och har aldrig varit, någon rättighet. Inför adoptioner ställs hårda lämplighetskrav, och alla som vill adoptera får inte göra det. Skälet är helt i Barnkonventionens anda: Föräldrar har inte rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar.

Min, och Kristdemokraternas, övertygelse är enkel: det ligger inte i barns intresse att bara känna och växa upp med den ena föräldern. De barn som befinner sig i den sitsen är mer utsatta än andra. Den som med lagen och sjukvården som redskap åtar sig att garantera ensamståendes rätt till barn tar alltså på sig ett mycket stort ansvar.

Vi kristdemokrater talar ofta om såväl politikens gränser som om barns uppväxtvillkor. Den här frågan berör båda delarna. Det bör inte vara politikers sak att garantera singlars rätt till barn, eftersom någon sådan rätt inte existerar. Och av de villkor som präglar ett barns uppväxt torde mycket få vara mer centrala än rätten till föräldrar och till sitt eget ursprung. Barnkonventionen säger det, och Kristdemokraterna säger det.

Våra regeringskollegor i Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet säger något helt annat, liksom oppositionen. Men vi kommer även i framtiden att sätta barnen i det allra främsta rummet. Vi står upp för föräldraskapet, både för mammor och pappor.

Göran Hägglund