ÅSIKT

Lite smuts gör valrörelsen roligare

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
I varsin ringhörna: Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

avKarin Magnusson

DEBATT

Experterna var eniga efter valårets första partiledardebatt i riksdagen i onsdags – den beskrevs som frän, pigg och ovanligt hård. Visst gjorde Sahlin flera spydiga utfall mot Reinfeldt och Olofsson och visst försökte Reinfeldt kontra. Men det är inte tillräckligt för att få upp pulsen på mig. Jag förväntar mig fler och hårdare rallarsvingar och smutsiga bykar som flyter upp och ställer till det.

Vi som dagligen sorterar bland politikerutspel står på tårna inför årets val. Vi vet att det kommer att bli jämnt, att båda sidor är pressade, vilket bäddar för en tuff valkampanj.

Den utvecklingen går inte att stoppa. När partierna flyter ihop och blir rödgröna eller en samlad allians, och när de ideologiska skillnaderna blir mindre tydliga, blir i stället utspel och personfrågor viktigare.

Under förra valrörelsen gjordes några försök att skaffa sig fördelar med oschysta metoder. Ett antal journalister fick till exempel mejl med texten ”Hjälp mig! Jag är förtvivlad” från en Alice Nordberg, som från sin hotmejladress formulerade en hjärtknipande, och anmärkningsvärt välresearchad skräckvision om vad som skulle hända om Sverige bytte regering. Efter lite efterforskningar visade det sig att Alice Nordberg i själva verket var en manlig, yngre, uppfinningsrik socialdemokrat som kanske eller kanske inte sett några avsnitt av ”Vita Huset” för mycket. Han fick sluta.

Negative campaigning är ett välanvänt grepp inte minst i den amerikanska politiken, där inga krafter sparas på att leta fram och sprida smuts. Finns det inget får man hitta på. När striden stod mellan John Quincy Adams och Andrew Jackson 1828 spred Adamssupportrarna rykten om att Jacksons mamma var prostituerad och att hans fru var notoriskt otrogen. Hur det gick? Jackson blev Amerikas sjunde president och bar titeln mellan 1829 och 1837. När John Kerry kandiderade för demokraterna 2004 siktade motståndarna in sig på hans meriter som krigshjälte. I effektfulla reklamfilmer på nätet anklagades Kerry av Vietnamveteraner för att ha ljugit om sina insatser i Vietnam. Han skulle alltså ha fått sina medaljer under falsk flagg. Bakom kampanjen stod Texas enskilt största privata republikanska donator och Kerry fick som bekant aldrig flytta in i Vita Huset.

Men smutsiga kampanjer är inte bara dåligt. Om politiker inte lever som de lär är det bra att vi får reda på det. Får vi se flera sidor av den vi tänker rösta på får vi hjälp att fatta ett mer överlagt beslut. Dessutom tvingar det oss väljare att ifrågasätta politiska utspel och indignationskampanjer. Samtidigt finns det så klart en baksida, ett förfluget ord som ungdomspolitiker kan hoppa upp och bita en 20 år senare.

Lite smuts höjer underhållningsvärdet på valrörelsen och förhoppningsvis har vi en del att se fram emot. Men i Sverige skriver vi sällan om otrohet och familjeangelägenheter, den svenska politikersmutsen rör snarare svartbyggen, kvittofusk och obetalda licensavgifter. Så att Sahlin och Reinfeldt skulle börja veva privata snedsteg mot varandra ska vi nog inte hoppas på.