Agda 92: Tänk om jag fick hjälp att duscha

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-07-12

Ingeborg Oléni fortsätter sin berättelse om äldrevården:

Häromdagen träffade jag Agda igen. Hon hade hunnit fylla 92 år:

”Jag mådde inte riktigt bra den dagen. Jag hade fått tre tabletter extra på morgonen, som jag inte skulle ha haft. De var egentligen till Ida en trappa ner. Men det hade inte vårdbiträdet sett. Hon började sitt sommarvikariat i förrgår. Ida och jag har samma efternamn, så ibland händer det att hon får min medicin också, har jag förstått.

Otur att det var just dagen jag fyllde år och dottern var här. Jag minns inte så mycket, mer än att jag fick en förskräcklig hjärtklappning och att hon ville att jag skulle åka till akuten. Kommunsyster trodde att jag var stressad av att fylla år. Hon visste inte att jag fått Idas medicin, för det var inte uppskrivet någonstans.

Jag har förstått att det blivit sommar. Solen lyser varmt genom fönstret och de som hjälper mig har tagit av sig strumporna. Ingen av mina tidigare hjälpare är här längre. Det måste vara för att det är sommar.

Häromdan räknade jag till 14 nya hjälpare från kommunen på två dagar. Jag vet inte deras namn.

De hinner inte stanna så länge att jag kan berätta hur jag vill att mina ben skall ligga när jag sover. Jag fick sår härom natten, då benen tryckte mot varandra. Kommunsyster sa att det inte var så bra, men henne hade jag inte heller träffat förut. Hon sa inte vad hon hette och hade inte tid att sitta ner och prata med mig.

En dag blev det riktigt otrevligt. Det hände både det ena och det andra i min blöja. Jo, mina hjälpare vill att jag har blöja nu på sommaren, då det är mindre personal. Ingen skulle hinna hjälpa mig att gå på toaletten, fast jag blivit så pass bra sedan sist och kan gå dit med lite hjälp. Det känns väldigt konstigt.

Visst blev det extra besvärligt den där dagen när jag tog av mig blöjan. Jag kunde inte förmå mig att sitta ner utan stod och höll mig i sekretären tills en hjälpare kom på kvällen. Han blev ordentligt arg på mig för att jag tagit av mig blöjan. Jag skämdes av hela mitt hjärta och lovade att inte göra så igen.

Tänk om jag hade fått möjlighet att duscha efter det. Men dusch blir det bara varannan vecka nu på sommaren. De säger att det tar för lång tid, så de samlar ihop tid och då får duschen ta 10 minuter.

Det känns så ensamt och sorgligt. Ingen hinner med att prata. Ja, det kanske kvittar egentligen. Min hörapparat gick sönder i förra veckan. Mina nya hjälpare la upp den på hyllan i gardroben, de har lovat att ordna med lagning när de får tid.

Gardinerna är mestadels fördragna, så att det inte blir så varmt inne. Tänk, jag som tyckte så mycket om sommaren. Då brukade jag cykla till havet genom parken. Där doftade alltid så gott, och vilka färger.

Vad jag önskar att någon, någon gång under denna sommar kunde hjälpa mig ut till parken, så att jag kunde få känna hur blommorna doftar.

Jag har ett svagt minne av, medan jag hade en hörapparat, att det pratades om att det är valår i år.

Mina hjälpare sa att skolan och barngrupperna var det viktigaste vi hade. Men jag då, och alla vi andra gamla, sjuka och ensamma – vem bryr sig om oss egentligen?”

Förtydligande om Agda, 92

Texten om Agda, 92, har berört många läsare.

Dessvärre sandades ett viktigt förtydligande.

Artikelförfattaren använder Agda som ett grepp för att sätta fokus på brister i svensk äldrevård som hon konfronterats med som aktiv politiker i Sveriges pensionärers Intresseparti. Agda, 92 är alltså en fiktiv person men erfarenheterna som beskrivs är autentiska.

Karin Magnusson

Debattchef Aftonbladet

Ingeborg Oléni