ÅSIKT

Dödar hunden – om hon lämnar honom

Debattörerna: I våldsamma relationer utnyttjas ofta husdjur för att skrämma och kontrollera

Carin Holmberg, Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo: I vårt arbete med våldsutsatta vuxna berättar klienterna om hur partnern hotat att skada eller döda, eller i värsta fall skadat eller dödat husdjuren i syfte att skrämma och kontrollera.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. En kvinna sitter framför oss på socialkontoret. Hon har blåröda märken på sina handleder, tydliga fingeravtryck efter fasthållning. Kvällen före har hennes sambo misshandlat henne. Polisen har kommit eftersom grannarna hört höga skrik och hundskall från lägenheten. Sambon är nu anhållen och kommer kanske att häktas.

Kvinnan är hos oss för att diskutera hur vi kan hjälpa henne att skydda sig om sambon inte häktas. Kvinnan gråter och säger att livet känns overkligt, att hon inte förstår hur det kunde gå så långt. Hon säger att hon är livrädd för sin sambo. Vi föreslår att hon ska flytta till ett skyddat boende för att i trygghet kunna planera hennes nästa steg. Vilka områden är säkra för henne? Behöver hon bemanning på boendet ? Vad behöver hon ta med sig till boendet? Vi gör en lista över kvinnojourer som skulle kunna passa hennes behov.

Hon säger att hon vill bort, men på ett villkor – att hon får ta med sig sin hund. Listan blir genast avsevärt kortare.

Skyddade boenden och kvinnojourer som tar emot djur blir fler och fler, men är försvinnande få. Om vi har tur så hittar vi ett boende som har ett rum avsatt till kvinnor som tar med sig husdjur, och att det rummet är ledigt just i dag. Det troliga är dock att det rummet är upptaget, och vad återstår då? Finns någon i kvinnans nätverk som kan ta sig an hunden? Eller ska vi kontakta någon frivilligorganisation som kan förbarma sig och ta hand om hunden under de närmaste veckorna?

Kvinnan berättar hur hunden har blivit hennes närmaste vän, eftersom sambon har skurit av hennes sociala kontakter under lång tid. Hunden är den som försvarar henne när sambon har hotat och kränkt henne. Den har legat tryckt mot henne när hon gråtit sig nätterna igenom, rädd för att lämna relationen och lika rädd för att stanna kvar i den.

Sambon har ofta hotat att döda hunden, och också sparkat den när den försök försvara sin matte. Hos veterinären har han sedan sagt att hunden blivit sparkad av ett rådjur. 

Både svensk och internationell forskning tyder på ett starkt samband mellan våld mot partner och barn och våld mot (tam)djur. Nästan alla våldsutsatta med husdjur som vi mött i socialtjänsten vittnar om att husdjuren blivit en del i våldsutövandet, både gentemot barnen och den våldsutsatta. American Humane Society konstaterar att över 70 procent av personer utsatta för våld i nära relation också rapporterar våld mot husdjuren från sin våldsutövande partner.

I vårt arbete med våldsutsatta vuxna berättar klienterna om hur partnern hotat att skada eller döda, eller i värsta fall skadat eller dödat husdjuren i syfte att skrämma och kontrollera. Barnen i familjerna berättar om en konstant oro för att djuret inte ska få leva, då de ofta har hört hoten uttalas.

Om en våldsutsatt lämnar hemmet och lämnar kvar djuret, kan hon övertalas att återvända hem med hot om att djuret ska skadas eller dö om hon inte återvänder. Barnen är inte sällan budbärare för dessa hot.

Socialtjänsten har lagstadgat ansvar för att våldsutsatta människor får den hjälp och stöd som de behöver. Djur räknas juridiskt som saker, eller egendom, vilket gör att socialtjänstlagen inte omfattar medföljande husdjur.

Därför saknas också många gånger beredskap för att hantera ärenden där djur finns med, det blir en fråga för varje enskild handläggare att lösa.

I bästa fall träffar den våldsutsatta en handläggare som förstår kopplingen mellan våld mot djur och våld mot partner, och tar hot om våld mot djuren på allvar. I värsta fall, hänvisar handläggaren till att socialtjänsten inte har ansvar för medföljande husdjur – vilket kan hindra den våldsutsatta att ta emot skydd, eller att hon lämnar hemmet utan djuret som då riskerar att skadas eller dödas som ett led i det psykiska våldet mot partnern.

Vi undrar hur många våldsutsatta kvinnor som på grund av just detta inte har fått det skydd som de så många gånger behöver. Ett skydd som kan rädda liv.

För att göra det möjligt för våldsutsatta att skydda sig behöver vi som arbetar på myndigheter som möter våldets offer bli bättre på att se sambandet med våld mot djur, och också bygga plattformar för att samverkan för djurens skydd.

Även personer som arbetar med djurvård och djurskydd kan vara uppmärksamma i kontakt med djur som uppvisar symptom på skador eller trauma som kan ha orsakats av våld. Då kan misstankar om våld mot familjemedlemmar också väckas, och fler våldsutsatta kan upptäckas och få rätt hjälp och stöd.

Vi menar att samhället, och speciellt de som i sin yrkesutövning är ansvariga att skydda våldsutsatta vuxna och barn, nu behöver börja beakta djurens betydelse och utsatthet, anpassa insatserna (skyddat boende) efter varje våldsutsatts individuella behov och om/när det behövs låta husdjuren följa med vid en skyddsplacering. Fler kvinnor, barn och djur kan då räddas från ett liv fyllt av våld och hot. 


Carin Holmberg, fil. dr sociologi och ordförande i Se sambandet
Linn Moser Hällen, socionom och föreläsare Arvin utbildning 
Eveliina Sinisalo, socionom och föreläsare Arvin utbildning 


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.