ÅSIKT

Domen – ett hån

DEBATT

Åsa Jinder: Två unga pojkars liv ansågs inte värda mer än en vargs

Foto: Den 11 juni förra året blev två pojkar, 15 och 16 år gamla, påkörda och dödade av en rattfull bilist här på väg 83 utanför Järvsö, där deras vänner samlades och sörjde vid olycksplatsen.

I detta myller av det vi kallar livet finns det händelser som får allt att stanna till.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den 11 juni 2004 hände något som fick oerhört många människor att tystna, gråta och känna förtvivlan.

På väg 83 utanför Järvsö kördes två unga pojkar, 15 och 16 år, ihjäl av en rattonykter förare.

Jag har på förhållandevis nära avstånd följt mamman till en av pojkarna. Vi kände inte varandra då olyckan skedde, vi var ”bekantas bekanta”, men jag kände då jag läste om katastrofen att jag måste till henne. Jag visste att jag hade vad som krävdes. Två öron.

Så jag for till Eiwor för att lyssna. Och jag lyssnade. Jag träffade den andre pojkens pappa. Ja, det var tungt. Men mitt i sorgens famn lärde jag mig vad hopp är. Jag vet i dag vad enastående styrka är. Jag har aldrig träffat så modiga människor.

Under tiden i detta overkliga drama malde rättsväsendets kvarnar. Föraren hade hittats i närheten av platsen för olyckan och skulle dömas. Jag hörde aldrig Eiwor tala om detta, jag talade inte om det. Det var inte viktigt, det fick ingen plats.

När domen föll visade hon sin absoluta storhet som människa genom att kommentera detta med följande ord:

– Jaha, så mister kanske några barn sin förälder. Även om det är under begränsad tid så är det ju inte till glädje för någon ?

Hämndlystnad hade i just detta fall inte förvånat mig, men Eiwor är av annat virke. Hon kände inget hat i sin sönderslagna värld. Samhället hade sagt sitt. För Eiwor hade den älskade sonen ett ofattbart värde, nu hade även samhället värderat att Hans funnits och inte längre fanns. Hon fann en skugga av frid i detta.

Men domen överklagades. Vi talade om detta. Plötsligt uttalade hon en rädsla för utgången. Det enda hon hade kvar var sin kärlek till Hans. Det hon hade framför sig var att skapa minnen av honom och få oss andra att minnas och lära känna honom om och om igen. Som vore han fortfarande i livet.

Denna smärtsamma ordning är oerhört svår att förstå för den som inte mist sitt barn. Bara så nära Eiwor att jag kunde uppfatta hennes ryckiga andetag, möta den sorgsna blicken och se den spända kroppen förstod jag. Att det var livsviktigt. Livsviktigt att rättsamhällets värde av den älskade sonen inte togs ifrån henne.

Så kom domen.

För att göra det enkelt för varje läsare vill jag uttrycka det så här. Domen sänktes till ett straff som är något högre än om man skjuter en (1) varg.

Det spelar naturligtvis ingen roll hur länge han som körde rakt på pojkarna får sitta fängslad. Det ger ingen tröst eller frid. Det är tämligen oväsentligt. Det som blir väsentligt i detta är hur samhället och rättsväsendet värderar Hans och Kristians liv.

Ibland slutar jorden att snurra sitt varv. Så skedde i Järvsö den 11 juni 2004. I denna ångestfyllda stillhet kämpar två unga älskade pojkars föräldrar med att skapa rörelse åter. Rättssamhället lägger krokben i och med en dom som är som en kniv i ryggen på de drabbade.

Jag riktar min fråga till Thomas Bodström, socialdemokratisk justitieminister:

Hur är det möjligt?

Jag ställer frågan utan att egentligen vilja höra ett svar. Jag är rädd för att de utomordentligt modiga människor som miste var sitt barn ska såras ytterligare. Jag tror nämligen att svaret kommer att eka som ett hån.

I går slog Högsta domstolen fast domen mot den man som rattfull körde ihjäl en kvinna och hennes barnbarn i Flurkmark sommaren 2003. Hans straff blev 1,5 års fängelse. 1,5 år fick också den berusade förare som förra sommaren körde ihjäl två unga pojkar.

Åsa Jinder , artist