ÅSIKT

Ingen hör våra skrik

DEBATT

Linda Johansson, 16 år: Psykiskt sjuka måste få hjälp NU

Foto: Linda Johanssons armar är täckta av ärr efter rakbladen hon skär sig själv med. När hon var inlagd för psykvård gjorde ­inte personalen något för att stoppa det självdestruktiva beteendet.

Det blev en hejdundrandes debatt om självdestruktiva och psykiskt sjuka, framförallt tjejer, när Berny Pålsson gav ut sin självbiografi ”Vingklippt ängel”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men för mig är debatten menlös, den verkar mest handla om att en epidemi av självdestruktivitet har startat och att allt är Bernys fel. Men det är allt annat än hennes fel, hon ville bara bli hörd, precis som jag. Sedan så är det samma ordbajseri från de där som har makten, som kan ändra, som vanligt. Bara en massa prat och inget som görs.

Överallt ser och hör man ”sök hjälp”. Men sen då?

Jag hade skrikit ljudlöst i närmare två år, skrikit efter hjälp, efter vad som helst, när det brast en natt i januari. Jag blev inlagd på avd. 25 i Halmstad och alla sa ”vad bra, nu får du äntligen hjälp!”. Efter första natten så började medicineringen. Sedan var jag tvungen att pendla mellan Varberg och Halmstad för att kunna gå hos min psykolog och min pappa fick stå för tågresorna, vilket i längden inte var billigt. Jag protesterade hej vilt, jag var rädd för hela världen och jag hittade inte ens till stationen i Halmstad. Men ingen hörde, utan istället föstes jag iväg. På avdelningen fick jag ingen vård som jag betraktar det. De gav mig piller och låste in halsduken, så att jag inte kunde hänga mig. Men på mina promenader snattade jag rakblad och hade inga som helst problem att få in dem på grund av den dåliga visiteringen. Det finns två händelser jag minns särskilt, som jag tycker visar hur bristande psykvården är.

En natt satt jag och skrek och grät i närmare tre timmar, jag bad om att få ringa ett samtal, men ”inga samtal efter klockan 21”. Jag fortsatte att gråta och skrika och nattpersonalen kläckte ur sig ”men nu har du ju fått visa hur du känner, försök läsa” och allt jag tänkte var att ”jag håller på att dö inifrån, ser de inte, jag dör, hur kan de vara så blinda”? En annan gång, efter en stor dos mod, visade jag upp mina väldigt infekterade sår för en av sköterskorna. ”Vi kan tvätta dem med tvål och vatten om du vill.”. De letade inte ens igenom mitt rum efter vad jag hade skadat mig med, eller skärpte visiteringen. Ingenting. Jag var inlagd på sluten vård och inte ens där blir jag tagen på allvar.

Vad har barn- och ungdomspsyket och socialen gjort sedan jag blev utskriven? Närmast ingenting, förutom att experimentera med diverse kemikalier, ”mediciner”.

Jag har skrikit i tre år och jag skriker fortfarande. Jag ber om att få en ordentlig utredning, en diagnos, rätt diagnos, kombinerat med rätt behandling. ”Du vet att vi inte vill sätta diagnoser på ungdomar under arton år”. Visst, det är förståeligt med alla hormoner och allt som hör till, men jag är faktiskt sjuk, jag har bara ingen aning om hur sjuk och i vad. Jag vet att jag vill kämpa, även om jag kanske aldrig blir helt frisk, så åtminstone friskare.

Vi är psykiskt handikappade och samhället tar ingen direkt hänsyn till oss. Jag har samma krav på mig som alla andra i min ålder, trots att jag inte har en chans att klara det. Jag ombedes att bära långärmat därför att mina ärr ”jagar upp och äcklar folk”. Ber man en brännskadad människa att bära slöja för att ansiktet är deformerat? Nej. Mina ärr är inget annat än en biverkning av vad jag än lider av, och jag vill varken vara stolt eller skämmas över dem.

Vi skriker. Vi skriker fortfarande. För vården är ingen vård, för vi är ljudlösa och så maktlösa även där. Vi skrek redan långt innan Berny gav ut sin bok. Vi skriker på hjälp, för vi vill också förstå varför livet är värt att leva. Vi lever i landet Utanför och vi är samhällets biprodukt som helst ska hyschas ner, eller drogas ner och sättas i säkert förvar bakom ljudisolerade väggar.

Det här är inget rop på hjälp. Det är snarare en varning, ta skydd. Vi i landet Utanför börjar bli förbannade, riktigt förbannade, över att det bara pratas och sedan görs det precis ingenting. Vi skriker och jag ber er så vänligt att slå av mute-knappen från oss, lyssna, och gör någonting åt hela skiten. Ingen ny behandlingsplan för alla, det fungerar inte så. Även om vi är en grupp så består vi av individer och vill bli behandlade individuellt, och alla, alla vill bli hörda.

P.S. Alla former av respons,

kritik och frågor är välkomna,

maila mig på [email protected]

Diskutera:

Linda Johansson