Bubblan som sprack

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Stefan Fölster och Jonas Frycklund: Politikerna bär störst ansvar för finanskrisen

Åtskilliga svenskar och amerikanare hytter i dessa dagar med näven åt vårdslösa bankdirektörer när boräntor stiger och varslen duggar tätt. De har helt rätt. I den svenska bankkrisen 1992 garanterade regeringen att ingen bank skulle behöva stänga porten, men att aktieägarna i konkursmässiga banker skulle förlora allt, och att direktörerna i dessa skulle sparkas utan fallskärmar. Så skedde också i Gotabanken och Nordbanken. Även för USA hade detta varit en rakare hantering än det nu antagna krispaketet.

Vårdslösa bankdirektörer är emellertid inte ensamt ansvariga för krisen. I debatten blundas det för elefanten som står mitt i rummet.

Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två bolånebanker, Fannie Mae och Freddie Mac. Båda var en gång offentliga myndigheter, som halvt om halvt privatiserades. De fick en fortsatt en indirekt statlig garanti vilket har gett tillgång till billigare krediter. Dessutom fick de skattefrihet och lägre kapitaltäckningskrav. Allt detta har gett en konkurrensfördel gentemot privata banker.

Fannie Mae och Freddie Mac-konstruktionen har varit speciellt destruktiv eftersom den byggt på att eventuella vinster gått till aktieägarna och eventuella förluster till staten. En anordning som nästan garanterat leder till ökat risktagande. Båda instituten har genom åren satsat stora resurser på lobbying för att kunna behålla sina statliga dusörer.

Den amerikanska staten påhejad av olika påtryckargrupper, menade på 1990-talet att det förekom diskriminering på lånemarknaden. Radikala grupper som ACORN kampanjade för rätten till bostadslån. Vid den här tiden företräddes ACORN av den unge advokaten Barack Obama. Det här ledde till flera populistiska förslag. Genom Community Reinvestment Act tvingades bankerna att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Man införde en statlig rating som mätte hur många kontor bankerna hade i låginkomstområden och hur många lån de förmedlade där. Om man hade en för dålig CRA-rating så hotades man med böter eller andra bestraffningar, som att inte få eventuella fusioner godkända.

Dessutom pressade det amerikanska bostadsdepartementet Fannie Mae och Freddie Mac till att köpa in mer av den här typen av osäkra bostadslån från bankerna. Det började redan 1992 när bostadsdepartementet blev regleringsmyndighet för instituten. Under Bush-regeringen eskalerade det hela och under åren 2004 – 2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Efter 11 september-attacken sänkte den amerikanska centralbanken kraftigt sin styrränta som ditintills hade legat på 6,5 procent. År 2003 hade man kommit ända ner till en styrränta på en procent. Den amerikanska centralbanken är självständig, men den är trots allt en del av staten och genom sin ränteaktivism spädde man på kreditexpansionen ytterligare under de här åren.

Huvudaktören i det amerikanska dramat som just nu spelar upp sig inför världens ögon är inte marknadens aktörer. Det är staten. Så var också fallet i den svenska krisen. Det var statliga Nordbanken som stod för den mest vårdslösa utlåningen, fick de största solvensproblem, och sa upp mest lån till skötsamma småföretagare som drogs ner i krisen. Det vara också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner. Till skillnad från bankdirektörerna förlorade de ansvariga politikerna ingenting när bubblan sprack.

Därför är också ropen på mer reglering av finansmarknaden missriktade. Finansmarknaderna tillhör i dag de mest reglerade branscherna. Ändå förekommer i stort sett samma bubblor och krascher som innan regleringarna infördes. Det är inte mer regler som behövs utan mer av en gammaldags och ganska självklar medicin: Den som spekulerar ska själv stå för fiolerna.

Jonas Frycklund, Stefan Fölster

Publicerad: