ÅSIKT

Vem skyddar vi? Pedofilen eller barnet?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Kurt Selling: Hur ska barnen våga prata när de vuxna inte gör det själva?

Foto: URBAN ANDERSSON

Det hemskaste av alla brott sker i tystnad mot våra barn.

Enligt olika undersökningar beräknas cirka 1 miljon av kvinnorna och männen i Sverige någon gång under uppväxten ha blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Barns möjligheter att värja sig mot sexuella övergrepp är som minst när de sker inom familjen. Sådana övergrepp pågår ofta under lång tid i det tysta innan de upptäcks – om de över huvud taget kommer till någon annans kännedom.

Om ett barn vågar bryta tystnaden och berätta vad det fått utstå av en vuxen så fortsätter utredningar och rättegångar i tystnad.

Det paradoxala är att ur läkningssynpunkt är det viktigt för barnet att just bryta tystnaden, att göra det overkliga verkligt. Att få sätta ord på det som hänt och få bekräftelse av vuxenvärlden.

Hur ska barnet kunna prata när vi vuxna har bestämt att alla mål om sexuella övergrepp sker i tystnaden med mycket hemlighetsmakeri? Vad signalerar vi till barnet då? Skam? Skuld? Sätter vi oss på samma stol som förövaren? Förövaren som sa att det här får du inte prata om. Varför kan vi vuxna inte prata öppet om sexuella övergrepp på barn? Vad är det som händer i oss när vi gör det? Är vi rädda att barnen ska bli dömda? För vad? Vad har dom gjort för fel? Varför tänker ingen att barnen blir stärkta när vi ställer oss på deras sida och säger högt att du gjorde inget fel, det var förövaren.

Just nu pågår en rättegång i Stockholms tingsrätt mot en pedofil – i det tysta. Allmänheten får inte veta vem pedofilen är eftersom vi skyddar barnet. Eller är det kanske så att det är pedofilen vi skyddar?

Utredningarna tar flera år eftersom polisen har för lite resurser. Förhören ska gå snabbt och man förväntar sig att ett litet barn ska klara av att berätta självmant om det hemskaste de varit med om, trots att de har hotas till tystnad.

Man tror att pojken eller flickan ska kunna berätta på ett vuxet språk och omedelbart känna förtroende för en helt främmande förhörsledare.

Trots en otrygg miljö ska barnet berätta om hur förövaren har sprutat sperma på pojken eller flickan, penetrerat med penis i mun, i underliv, anal och sönderspräckts i sitt intimaste, har utsatts för grova våldtäkter under oftast långa tider. Man utgår från att det utsatta barnet ska peka ut en person som oftast är en nära anhörig som har hotat dem, hotat med att döda mamma om de berättar. Barnet måste gå in ensam med förhörsledaren in i ett förhörsrum. Det får inte ställas några direkta frågor, för då anses det som ledande.

Mamman som oftast annars stödjer och hjälper barnet i alla andra situationer, får inte stödja eller hjälpa till. Barnet förstår inte varför det blir ensam igen i en svår situation. Resultatet blir att detta ensamma rädda lilla barn oftast inte vågar berätta. Är det någon som blir förvånad över det?

Förövarcirkeln är ett arbetsverktyg som ska användas i föräldragrupper för föräldrar åt barn som har utsats för övergrepp. Cirkeln beskriver hur en pedofil går till väga från första början. Tyvärr används cirkeln inte ofta eftersom de flesta sociala myndigheter mm inte känner till detta viktiga redskap.

En förövare lyckas lura hela sin omgivning och barnet. Det är få medvetna om. Inte ens de som övervakar umgänget när barnen tvingas träffa sin våldtäktsman. De ser en pappa som leker med sitt barn. De förstår inte att en förövare måste vara charmig och lekfull för att kunna få barnet dit de vill, att det ingår i planen för att kunna utföra sitt brott, precis som för vilken kriminell person som helst. Allt handlar ju om att manipulera sin omgivning för att få förtroende och bli lämnad ensam med det lilla barnet. När brottet uppdagas förstår inga vuxna hur han kunde göra det, han som var så trevlig.

Men det ingick ju i hans plan att lura oss alla, annars hade han aldrig kunnat utföra sitt brott - våldtäkten på ett barn.

Om vi alla blev utbildade och upplysta om hur förövare fungerar och vågade börja tala om det fasanfulla så skulle vi ställa oss på barnens sida.

Eller vi kanske inte bryr oss?

Jag menar att kunskap och bevakning av dessa mål genom media och allmänheten i våra rättssalar är vägen ut från den tunga mörka tystnaden kring dessa fasansfulla mål.

Så länge vi vuxna så som polisen, rättsväsendet, socialtjänsten, psykologer, föräldrar, media, politiker, anhöriga är tysta så kan förövarna fortsätta sina våldtäkter mot våra barn i det tysta.

Vill vi vara tysta?

Dagens debattör

Kurt Selling

40 år, Stockholm.

Författare till ”Hemligheter”, fd rådgivare och manager.