ÅSIKT

”Hjälp mig” är det fulaste du kan säga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Sverige är ett solidariskt samhälle befolkat av egoistiska medborgare.

För några veckor sedan annonserade jag på min blogg att jag sökte bostad i Stockholm under min sommarvistelse i Sverige. Många läsare erbjöd sina lägenheter. Såklart till marknadspris. En läsare däremot skrev och erbjöd mig sin lägenheten hela sommaren. Gratis. När jag berättade det på bloggen började spekulationerna. De flesta trodde att jag skulle få knulla ihop till hyran istället.

– I Sverige erbjuder ingen hjälp gratis, förklarade någon.

Jo då, det händer ibland. Som tur är för mig.

Men den är märklig, den svenska solidariteten. Den finns inte människor emellan. Solidariteten i Sverige har institutionaliserats. Den har förstatligats.

Vi har byråkratiserat medmänskligheten, delegerat vår humanism.

Våra bekymmer blir ärendenummer, vårt huvudbry får en handläggare.

Behöver du tröst? Tryck 1. Har du inte krona på kontot? Ta en kölapp.

Är du ensam? Besök vår hemsida. Fortfarande inte glad? Bit ihop! Klara dig själv! Lite jävlar anamma, för i helvete!

Idealet är Robinson Cruse. Vi ska klara oss själva (ja, med hjälp av staten då – den svenska motsvarigheten till den latinska mamman). Gå igenom livet som en Rambokniv, förberedd och utrustad för livets alla eventualiteter.

I Argentina finns ingen kölappssolidaritet. Ingen statlig mamma att krypa upp i knät på. Vi har bara varandra. Föräldrar, syskon, grannar, vänner och bekanta.

Solidariteten är på en primär nivå. Om du berättar för en vän i Argentina att du har ett problem – att pengarna inte räcker till, att ungarna står dig upp i halsen eller att du är trött och deppig – så är första frågan: Hur kan jag hjälpa dig?

Den frågan får du sällan höra i Sverige. Och det är få som vågar be om hjälp.

Hjälp mig. Orden smakar som ett könsord i svenska munnar. Hjälp mig är ett diplom för vårt misslyckande, ett certifikat på vår otillräcklighet.

Hjälp mig betyder att vi inte lyckats uppfylla det viktigaste svenska mandatet: att vara självständiga. Från det att man lär sig att knyta skorna själv till att man blir en ensamstående och heltidsarbetande småbarnsmamma, går strävan efter självständighet som ett rött skosnöre genom livet.

Men den svenska självständigheten är på sätt och vis bara en myt. För den förutsätter också en stark Mamma. Staten.

Men Sverige befinner sig mitt i ett systemskifte.

Huvudet på det nya individualistiska Sverige har redan tittat fram, utan att det gamla, solidariska Sverige hunnit dö ut. Men utvecklingen är entydig, varje regering skrapar och river upp maskor på det sociala skyddsnätet.

De sjuka, de arbetslösa, de utarbetade, invandrarna, de ensamstående föräldrarna – riskgrupperna multipliceras och hänger den offentliga mamman i kjolarna. Men de möts inte längre av värme eller förståelse. De möts av cynism och misstro. Från både mamman och sin omgivning.

Är du verkligen sjuk? Är du egentligen sugen på att jobba? Hur kan du vara så sliten? Vill du inte lära dig språket? Kan du inte försöka att klara dig själv?

Den svenska, centraliserade solidariteten verkar räcka allt mindre. Kölapparna blir färre, köerna längre och vissa blir helt utan nummer.

Och jag kan inte låta bli att undra:

Vem ska i framtiden rädda svenskarna som inte kan rädda sig själva?

ARTIKELN HANDLAR OM