ÅSIKT

Vänstern har svikit om antisemitismen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Jonathan Leman och Charlotte Wiberg: Kampen mot rasism kräver att vi ser våra egna fördomar

Foto: BERTIL ERICSON/SCANPIX
Det behövs ett blocköverskridande demokratiskt­ motstånd mot antisemitism och främlingsfientlighet, enligt skribenterna. På bilden, synagogan i Malmö.

Attackerna mot judar i Malmö visar på behovet av en bred antirasistisk rörelse i Sverige. En rörelse som bygger på kunskap om såväl antisemitism som islamofobi, antiziganism och andra typer av rasism eller främlingsfientlighet. Tyvärr har den antirasistiska vänstern svikit ifråga om antisemitism. Ett skäl är kopplingen till Israel.

Det är självklart att man kan och måste kunna kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit. Men man måste också inse att antisemitiska attityder och våldsdåd inte är detsamma som kritik av Israel.

Vissa yttringar av antisemitism rationaliseras ibland som förståeliga för att inte säga försvarliga.

I Daily Telegraph (21/2) hävdade Reepalu att angreppen mot judar i Malmö var ”anti-israeliska”. Men liksom ett brott begånget av en invandrare kan utlösa en latent främlingsfientlighet kan det som sker i Mellanöstern aktivera och utlösa en latent antisemitism. Att söka orsaken till främlingsfientlighet och antisemitism hos invandrare, flyktingar och judar är dock att ge schablonbilderna och det kollektiva skuldbeläggandet, som kännetecknar alla fördomar, någon form av legitimitet.

Alla fördomar har sina unika drag. Antisemitismen skiljer sig från annan rasism inte minst genom de starka mytbilder av skadlig och dold makt och inflytande som sedan medeltiden förknippats med judar. Lärare och elever vittnar om att dessa idéer är utbredda bland skolelever och att ordet jude kommit att bli ett allt vanligare skällsord. Det handlar inte om Israelkritik utan om en världsbild där judar placeras i centrum för allt som är fel med världen. Den världsbilden har numera fått fotfäste långt utanför de högerextrema kretsarna. För att kunna möta detta krävs fortbildning för lärare och andra som arbetar med ungdomar. Det är viktigt att komma ihåg att undervisning om Förintelsen inte är detsamma som undervisning om antisemitism.

Men händelserna i Malmö, den stora spridningen av antisemitisk propaganda och idéer via internet, i bloggvärlden och medias kommentarsfunktioner, visar att det inte längre räcker att hänskjuta problemet och dess lösning till skolans värld. Politiker, fackföreningar, opinionsbildare, ja alla måste ta sitt ansvar. Även media. Antisemitism är ryktet om judarna, skrev den tyske filosofen Theodor Adorno. Redaktioner som vill stå för demokratiska värderingar bör agera därefter och inte, som i fallet med Donald Boströms artikel (AB 17/8 2009), underblåsa ryktesspridningen.

Judar i Sverige uppfattas inte heller som diskriminerade på ett sätt som appellerar till vänstersolidariska impulser. Man har svårt att se att den judiska minoriteten kan vara utsatt, trots att till exempel judiska religiösa och sociala aktiviteter sedan flera decennier måste omgärdas av säkerhetsinsatser som till största delen bekostas av de judiska församlingarna själva. Först nu säger sig Ilmar Reepalu ha förstått lägets allvar i Malmö.

Reaktionerna mot Ilmar Reepalus uttalanden kommer från borgerligt håll medan man till vänster, trots vissa insatser av Mona Sahlin, förblir tyst. Så följs ett vid det här laget igenkännbart och farligt mönster.

Det mest förödande exemplet på politisk instrumentalisering av frågan står emellertid Sverige­demokraterna för – samma parti som finansierade sin satsning inför EU-valet 2004 med pengar från en belgisk antisemit och vars partisekreterare påstått att vit makt-musik inte är rasistisk (SVT Debatt 7/4 2009). Att antisemitismen i dag är stark inom den muslimska världen och att en del av denna tendens syns även här i Sverige utnyttjas nu av en del Sverigedemokrater som försöker uppträda som de svenska judarnas försvarare. Men detta handlar inte om solidaritet utan om att antisemitismen erbjuder ännu en möjlighet för SD att slå mot den muslimska gruppen.

Kampen mot rasism varken kan eller får användas för att plocka enkla politiska poäng åt vare sig det ena eller andra hållet, och ett blocköverskridande demokratiskt motstånd mot antisemitism och främlingsfientlighet förutsätter en förmåga att se och konfrontera fördomar, bristande kunskaper och förlöpningar även i det egna politiska lägret.

En verklig antirasism är inget politiskt nollsummespel utan måste utgå från ett konsekvent hävdande av demokratiska principer och värderingar i både ord och handling.

Bloggat om antisemitism

■ Klokt, Ilmar

Bo Widegren (S) skriver: ”Vad man möjligen kan ”beskylla” Ilmar Reepalu för är att han hållit huvudet kallt och försökt se antisemitism och dess yttringar i det större perspektivet av rasism. Det kan måhända vara frustrerande för aktivister som vill påverka kommunledningen i någon viss riktning. Men det är förmodligen en klok strategi för en kommunledare i en kommun där åsikterna är flera...”

■ Tala klarspråk

”[TT skriver om] hur judar i Malmö pekat ut muslimer som ansvariga för antisemitismen. Men det vill inte Helena Benaouda kännas vid /.../ Det är väl känt att det bland muslimer finns utbredd antisemitism. Om inte muslimska ledare som Helena Benaouda vågar erkänna det och ta avstånd från de egnas brott kommer aldrig utvecklingen gå framåt. På samma sätt borde de kristna ledarna i Södertälje ta avstånd från förföljelserna av muslimer.” skriver Pophögern.

Bloggredaktör: Ulrika Lundberg

Jonathan Leman
Charlotte Wiberg

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle