ÅSIKT

Säpo är inga töntar

DEBATT

F d spionen Stig Bergling hyllar organisationen som avslöjade honom till slut

Foto: "EN AV DE FRÄMSTA" Stig Bergling var anställd vid Säpo samtidigt som han var agent för Sovjetunionen. En före detta poliskollega kunde till slut avslöja hans verksamhet. I sin debattartikel kritiserar den forne spionen den utbredda uppfattningen att Säpo består av en samling ineffektiva töntar. Det är precis tvärtom, hävdar Bergling och beskriver den svenska säkerhetspolisen som en av de främsta i världen.

Förre storspionen STIG BERGLING, som arbetade för Sovjetunionen under 1970-talet, är kritisk till den töntbild av Säpo som bland andra en del framgångsrika författare uppmuntrar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Stig Bergling, som själv arbetade på Säpo 1969–77, har en annan bild av sin före detta arbetsgivare.

Han skriver bland annat att Säpo orättvist har anklagats för ineffektivitet eftersom de nästan aldrig tar några spioner.

Det har länge varit på modet i breda folkskikt att i alla sammanhang där Säpo figurerat på allehanda sätt söka förlöjliga organisationen för att få den att framstå som bestående av en samling töntar.

Detta fenomen har till fullo också underblåsts av en del framgångsrika författare (macho), som inte varit så noga med gränsdragningen mellan fiction och verklighet.

Den nya Säpo-organisationen är mycket flexibel till den verklighet den har att verka i, där terrorism i allehanda skepnader utgör ett ständigt hot. Under 2003 var där framför allt kriget i Irak och dess konsekvenser som präglade den globala säkerhetspolitiska miljön.

Utvidgningen av EU har ställt Säpo inför helt nya arbetsuppgifter med internationellt samarbete. Genom samarbete mellan flera underrättelseorganisationer har redan en avlyssningsskandal i Bryssel av en regeringskonferens avslöjats.

Säpo har även ett ansvar att förebygga och utreda handel med produkter som kan misstänkas vara avsedda för framställning av massförstörelsevapen: kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel (NBC) samt missilteknologi.

Säpo ansvarar också för anlyser av hot riktade mot enskilda personer och institutioner av olika slag. 33 taktiska hotbildsbedömningar (den generellt rådande hotbilden) och 352 operativa hotbildsanalyser har tagits fram med anledning av särskilda händelser eller omständigheter. Detta skedde år 2003 och anledningen till de höga siffrorna är Irakkriget, en intensivare bevakning av statsledningen och mordet på utrikesmininster Anna Lindh.

Den klassiska Säpouppgiften är emellertid fortfarande att jaga spioner. Säpo har kunnat konstatera att spioneriet under senare år har ändrat karaktär och inhämtningen av civil spetsteknologi har kommit att alltmer prioriteras framför det gängse politiska och försvarsrelaterade spioneriet.

En av anledningarna till att Säpo länge (och orättvist) framstod som en ineffektiv säkerhetstjänst var att det nästan aldrig togs några spioner. Och de braskande löpsedlarna med ordet ”spioneri” lyste år efter år med sin frånvaro med några få undantag (Wennerström, Bergling, Ströberg).

Anledningen var att kontraspionaget bedriver en omfattande verksamhet för att förebygga, förhindra och avbryta pågående underrättelseverksamhet mot Sverige och svenska intressen.

Med andra ord var Säpo så skickligt att på ett tidigt stadium upptäcka den säkerhetshotande verksamheten att det aldrig hann bli något egentligt spioneri. Den presumtive spionen hann aldrig bli en sådan utan kallades till ett så kallat säkerhetssamtal hos Säpo och fick i vissa fall en varning. I vissa fall utvisades representanten för den främmande makten. Sedan fick saken bero om ingen skada hade skett.

Detta förfarande, att på ett tidigt stadium avbryta ett eventellt spioneri, var mycket framgångsrikt och sparade mycket pengar till staten. För att inte nämna den katastrof det innebär att vara misstänkt och kanske bli dömd till de stränga straff som spioneribrotten medför.

Detta förfarande uppfattas av den breda allmänheten som ett tecken på att Säpo var odugligt att fånga spioner när aldrig några fall offentliggjordes. I själva verket var det tvärtom.

Säpo fick tiga och lida som så ofta är fallet i dessa sammanhang. Man kan med rätta fråga sig hur Säpo står sig och har stått sig i jämförelse med utländska underrättelsetjänster.

Under min aktiva tid som agent vid den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) diskuterades ofta hur effektivt Säpo ansågs vara. De ryska underrättelseofficerarna som tjänstgjorde i Sverige och rekryterade agenter, eller var handledare till dessa, hade mycket stor respekt för Säpo och ansåg att den svenska säkerhetstjänsten var bland de bästa i världen, och att man måste vara mycket försiktig då man fick tjänstgöring i Sverige.

1979 blev jag avslöjad som rysk agent tack vare före detta poliskollegan Tore Forsbergs skarpsinne. Jag jobbade på Säpo 1969–77.

Som spion för ryssarna höll jag bland annat koll på ryska diplomater, speciellt underrättelsemännen, hur de skötte sig i Sverige.

Men varje gång jag åkte på ”semester”, till min bas i Östberlin, ändrade de ryska underrättelsemännen i Sverige sin taktik så tydligt att Tore Forsberg, dåvarande chef för kontraspionaget på Säpo, förstod att någon i den egna organisationen läckte.

Det var alltså på grund av ryssarnas klantighet som jag avslöjades.

Jag kan tänka mig att de ryska underrättelseofficerare som nu tjänstgör i Sverige har om möjligt ännu större respekt för Säpo med dess nya och synnerligen effektiva metoder att avslöja spioner. Nu är det ny sofistikerad teknologi som gäller och man måste, om möjligt, vara steget före motståndaren inom detta område för att vara framgångsrik – och det är Säpo.

Som ett kuriosum kan nämnas att den 20 december varje år firades den så kallade Tjekadagen av de ryska underrättelseofficerarna i Sverige. Tjekan var KGB:s föregångare och grundades av revolutionären Feliks Dzerzjinskij år 1917. Denne var ledare fram till 1921.

Men firandet av Tjekadagen i Sverige blev vanligtvis ingen glädjens högtidsdag för de ryska underrättelseofficerarna. Just den dagen hade Säpo fått för vana att utvisa dem som gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet och förklarats persona non grata.

Man såg fram emot festen med känslan att ”det kanske är min tur nu”.

Den 8 oktober 2003 var jag tillsammans med före detta chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, inbjuden till Akademiska föreningen i Lund för en estraddebatt angående Säpos verksamhet. Men även hur det kom sig att jag blev avslöjad som rysk agent år 1979.

Aulan vid Akademiska föreningen var fullsatt med 700 lundastudenter som åhörare. Det bör ha varit en helt ny värld som öppnades för publiken eftersom de var för unga när det hela utspelade sig.

Emellertid passade jag på att höja ett varningens finger för vad som kunde hända om de blivande företagsledarna eller de med yrken som innebar begärlig information för främmande makt, kontaktades av agenter:

I alla lägen var det bäst att kontakta Säpo för att klara ut situationen. Gjorde man inte det, framhöll jag mig själv som ett varnande exempel. Jag fick livstids fängelse för grovt spioneri och fick avtjäna 11,5 år i fängelse.

(Sju år var jag på rymmen, men det är en annan historia!)

Hur som helst togs debatten mycket väl upp, även mina varningsord, och det bådar gott för framtiden.

Det finns inte längre någon anledning att klanka på Säpo för töntighet eller ineffektivitet. Säpo har blivit en organisation bland de främsta inom sitt gebit.

Enda anledningen att klanka på Säpo skulle möjligen vara om man hade planer på att ge sig in i någon säkerhetshotande verksamhet – då är nämligen risken stor att bli avslöjad.

Stig Bergling , f d kriminalinspektör vid Säpo och f d överste vid ryska generalstabens underrättelsetjänst GRU